Om jag drar över min budget blir det dålig stämning direkt.
Då får jag arga påminnelselappar, banken hör av sig och det dröjer inte särskilt länge innan fogden kommer och hämtar lösöret.
Samma sak på jobbet, gör vi av med mer pengar än vi har kommer det surt efter. Det är inga konstigheter, ingen raketforskning. Man har det man har, och det man inte har kan man inte göra av med.
Men det här resonemanget gäller inte överallt. I den offentliga verksamheten kan man utan att något händer, år efter år, driva verksamheter med förlust trots att man vet exakt hur mycket pengar man har att röra sig med.
Den här veckan sitter våra styrande politiker i Fröjel och diskuterar budgeten för vår närmaste framtid. Jag är inte avundsjuk på deras uppdrag, det ser inte särskilt ljust ut på den ekonomiska himlen. Regn och dimma, minusposter överallt.
Förklaringarna till varför det är på det här viset varierar beroende på vem du frågar. De rödgröna skyller inte helt oväntat på regeringen som inte skjuter till lika mycket pengar till kommunerna. Alliansen skyller på de rödgrönas släpphänta ledning och oförmåga till att fatta obekväma beslut.
Men minnet är kort, för många av dessa obekväma beslut skulle ha fattats redan under förra mandatperioden. Men då hade man fullt upp med att teckna fina biogasavtal, och hur det gick med den saken har vi fått ett inte särskilt smickrande facit på.
Och där har de styrande åtminstone en sak gemensamt, om detta kan vi vara överens. Förmågan att ta de tuffa besluten, förmågan att ställa krav på att hålla budget, den finns i princip ingenstans.
Att ens försöka applicera det här tänkandet på en privat verksamhet, ett helt vanligt företag, det går inte. Det skulle vara intressant att spela Monopol med Åke Svensson om han körde med Region Gotlands regler. Vi hade varit klara på några minuter, och jag hade inte haft ett enda hotell. Fusk, hade jag hävdat och då skulle Åke antagligen redan ha packat ihop spelet och hällt upp en segerwhisky.
På Gotland kan, exempelvis, rektorsområden helt utan konsekvenser driva sin verksamhet med miljonförluster utan att det blir några som helst konsekvenser, Allt skrivs av till nästa år, och de som sköter sig straffas genom att bli av med i princip allt överskott.
Underskotten ska inte drabba barnen, säger man, men det är ändå precis det som händer eftersom underskotten ändå måste täckas upp på något sätt. Det drabbar barnen - och alla andra.
Ytterst handlar det antagligen om att vilja vara populär, att vara omtyckt och gå alla till mötes. Men att vara omtyckt av alla är extremt dyrt, och jag är inte säker på att det är vad politik och makt ska handla om.
På Gotland verkar inte detta spela någon större roll heller eftersom vi bytt styre varje val sedan 1991. Gotlänningar är världsmästare i att missnöjesrösta, och hur man än vänder och vrider på detta är det alltid den med ordförandeklubban som blir sittande med Svarte Petter.
Med andra ord, de som bestämmer borde tänka mindre på nästa val och mer på en långsiktig lösning för hela Gotlands bästa.
Man kan hoppas att de kör en omgång Monopol där de sitter med sin, och vår, budget.
Och att de läser reglerna.
Veckans lista. Jag har helt ärligt lite svårt att hålla hakan uppe för tillfället. Höstdepression kanske. Listan går i det tecknet, fem sämsta just nu.
1) Tandvärk. Jag har dragit ut en kindtand. Finns absolut inget positivt med den saken.
2) Regn. Det räcker nu.
3) Nytt datasystem på jobbet. Användarovänligt var ordet, sa Bull.
4) Jag knäckte mobiltelefonen i bakluckan på bilen. Fråga inte hur.
5) Löss. Tydligen en bieffekt av att ha barn.