Jag har aldrig varit med om en värre blåsning
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
något skumt redan när jag hörde att rösten i telefonluren inte riktigt stämde.
På mitt skrivbord på mitt gamla jobb hade jag två telefoner. En som gick via växeln, en med ett vanligt abonnemang. På den ringde bara personer som jag kunde räkna upp på ena handens fingrar, eller såna som ringde fel. Den hade ett telefonnummer som var hemligt och var utlämnat till väldigt få personer.
Jag var på väg till ett möte och stod med papper i handen och var på väg att rusa. Då ringde min "hemliga telefon".
Som vanligt svarade jag väldigt kort med mitt förnamn, eller om det var hallå. Jag svarade i varje fall på ett sätt som jag bara gör i den telefonen eftersom det borde vara någon jag kände.
På andra sidan fanns en man som presenterade sig med ett sonnamn. Jag minns inte riktigt vilket, men det var ett väldigt vanligt namn.
Hur som helst berättade han att han skulle vara toastmaster på en barndomsväns 40-årskalas. Vi umgicks inte, och träffades bara när vi sprang på varandra. Det kunde gå år mellan mötena. Så egentligen undrade jag varför jag över huvud taget fick det här telefonsamtalet.
Men han stod på sig och ville veta så mycket som möjligt om barndomsvännens uppväxttid. Och då ställde jag förstås upp, även om jag just då var väldigt stressad.
Jag pratade, han lyssnade och ställde frågor.
Helt plötsligt tog samtalet en helt annan vändning.
Han berättade att han sålde dammsugare, och att det var på det sättet han hade lärt känna min gamla kamrat, som enligt den så kallade toastmastern också sålde dammsugare på sin fritid.
I och för sig var min kontakt med barndomsvännen minimal. Men att han skulle sälja dammsugare på sin fritid lät fullständigt osannolikt. Det var det absolut sista jag skulle tro om honom. Han hade aldrig varit någon säljartyp, och ringa på hos människor, demonstrera dammsugare och sedan försöka sälja, nej, det var omöjligt.
Barndomsvännen är journalist, och journalister säljer inte dammsugare på sin fritid. Så är det bara.
Jag frågade flera gånger om vi verkligen pratade om samma person.
- Jodå, sa rösten. Han jobbar på tidningen, men är en duktig dammsugarförsäljare på sin fritid. Han har till och med vunnit pris för att han säljer så bra.
Själv trodde jag att han ägnade fritiden åt golf.
Samtalet blev allt mer tokigt. Ändå ringde inte klockan en enda gång.
Rösten gick på och jag fortsatte att svara snällt. Han lyckades styra in mig på den gången då jag och barndomsvännen faktiskt mötte Björn Borg och hans kamrat i en dubbelmatch i tennis i skol-SM i Stockholm. Jag berättade hur det gick, hur vännen var som spelare. Men inte ens när han frågade om negativa saker om vännen som spelare fattade jag ett dugg.
Efter en kvart, eller vad det var, avslutades samtalet. Jag gick kraftigt försenad till mitt möte och grubblade förstås vad jag nyss hade varit med om.
Någonstans där bak i huvudet hade jag känt igen rösten.
Men vem var det?
Efter ett tag kom förklaringen.
En gäng nära kompisar till den blivande 40-åringen hade bestämt sig för att ge honom en annorlunda present.
Till saken hör att vännens store idol var Kalle Sändare. Ni som är lite äldre minns honom säkert. Han gjorde sig känd som mannen som ringde upp folk och startade de mest märkliga samtal. Samtalen gavs ut på skiva och gjorde en hejdundrande succé. Folk älskade att lyssna på Kalle Sändare när han blåste folk.
Kalle Sändare hade kultstatus bland många yngre på 70-talet. Han var som Hassan var på 90-talet. Jag hade själv flera Kalle Sändare-skivor hemma. Ändå ringde ingen klocka att det skulle kunna vara han. För varför skulle han ringa till mig?
Men det var alltså Kalle Sändare som hade ringt upp och blåst mig. Han hade fått telefonnumret av min bror som var en av männen bakom presenten.
Det var så självklart, men ändå fattade jag ingenting förrän facit presenterades. Presenten var ett kassettband där Kalle Sändare ringde upp flera personer från förr och pratade om barndomsvännen. Ingen blev dock så blåst som jag. Därför finns jag numera bortgjord på ett kassettband. Dessbättre är upplagan inte speciellt stor. Själv har jag ett exemplar. Det står på ett säkert ställe och vill jag lyssna på mig själv när jag blir riktigt blåst plockar jag bara fram bandet. Det här hände för tolv, tretton år sedan och nu kan jag skratta ganska gott åt blåsningen.
Spinningen är igång igen efter helgerna. Instruktör Jacob har aldrig varit grymmare. Han skulle verkligen straffa oss för att vi inte varit på spinning på tre veckor och bjöd på konstig technomusik och tuff backkörning. Dino hade i varje fall läst mina nyårsförhoppningar om att han skulle komma i tid och dök upp tre minuter innan vi startade. Vi röstade bort Jacobs nya stil, och han har lovat att blir sitt gamla jag nästa gång.
Trevlig helg!