Nu har jag varit yrkesarbetande journalist i en månad. Kul och spännande på alla sätt och vis där den ena dagen verkligen inte är den andra lik. Konkurrensen är dock knivskarp och att lyckas få något jobb i branschen när jag är klar med praktiken kommer att bli tufft. Ännu svårare inser jag att det blir när jag ser vilka oerhörda talanger det finns ute i stugorna. Varje lördag från klockan 20:00 och framåt fylls mitt Facebookflöde med kommentarer från en del personer som knappt säger halv-sju annars. Fascinerande hur något, som i min värld är så erbarmligt, kan vara så populärt bland vissa i min "vänkrets". Men är det mellomys så är det!
Nu skakar jag på godispåsen och ut ramlar följande låtar som alla har det gemensamma att de, på grund av den höga kvalitén, aldrig skulle kunna få vara med i ovan nämnda spektakel.
Solomon Burke – Everybody Needs Somebody to Love, 1964
Bra dänga som är minst lika känd genom Blues Brothers eller med Rolling Stones. Just med Stones finns det ett halvroligt klipp med bandkommentarer från i början av 2000-talet där Burken uppträder tillsammans med engelsmännen. Sök "The Rolling Stones & Solomon Burke - Everybody Needs Somebody to Love", på youtube.com så får du själv se.
Alice Cooper – Ballad of Dwight Fry, 1971
Jag minns att det var en gotländsk kulturpersonlighet som beställde Rövarkungens Ö med Nationalteatern och Alice Coopers platta Love It To Death. Trots flera påringningar kom han aldrig och hämtade skivorna på Rolling Records. En dag ska jag fråga om han minns beställningen. Jag ska samtidigt berömma honom för tack vare att han inte dök upp så köpte jag "hans" exemplar av Love It To Death.
Bob Marley and the Wailers – Redemption Song, 1980
Fantastisk låt som är det sista spåret på Marleys sista platta. Har ni inget för er kan ni även testa duetten med Johnny Cash och Joe Strummer.
Oasis – Supersonic, 1994
Tillbaka till 1994 då jag bland annat tog hem det ärofyllda priset, "Årets skinnsoffa". Jag hade som så många gånger förr somnat på soffan istället för att gått och lagt mig. Klockan var kanske 03:00 när jag vaknade av att den här låten spelades på MTV. Hon som låg i sovrummet gav mig sällan eller aldrig beröm när jag somnade på soffan så medan jag funderade på vad jag skulle hitta på för lögn lyssnade jag klart och plitade ner gruppnamnet. Dagen efter när jag beställde skivor till Rolling Records passade jag på att fråga om den där gruppen, Oasis. De har jag aldrig hört talas om, svarade Aron som jobbade på grossistfirman. Vänta nu, fortsatte han. Det släpps en singel som heter Supersonic på måndag. Idag lyssnar jag i princip aldrig på gruppen men debutplattan är fantastisk och hade de lagt av efter den så hade den förmodligen räknats som den bästa debutplattan någonsin. I alla fall i England.
Eagles of Death Metal – I Only Want You, 2004
Tjoff, där satt den! Så här ska en riktig rockrökare låta.