Ett äldre par satt bredvid mig på stenugnsbageriet här uppe i Rute häromdagen. De satt framåtlutade mot varandra, väste lyckligt på ett så lågintensivt sätt att det var svårt att låta bli att tjuvlyssna. Det var som om de upptäckt Gud.
De talade om en strandupplevelse de just tagit del av. Den perfekta stranden. Till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att fråga dem var de varit.
Då blev de plötsligt märkligt diffusa. Den ena pekade åt ett håll, den andra åt ett annat, de mumlade oklara färdvägar. Påbörjade en mening, avslutade en annan. Använde egendomliga ord. De uppträdde plötsligt som berusade. Jag fattade ingenting. Det var först när de lämnat bageriet som jag förstod att de beskrivit vägen medvetet otydligt, för de ville ha stranden för sig själva.
Jag förstår dem. Somrarna på Gotland är ju en ständig jakt efter oupptäckta smultronställen. Man vill ju inte hamna bland de tusen andra som ligger och trängs i Blå Lagunen. Man vill hitta något eget. Som när jag hittade den där stranden på andra sidan Furillen för något år sedan. Vilka dagar! Man ligger där och njuter av att vara ensam på en strand, som om man äger den, men så går det ett par veckor och plötsligt släntrar en annan familj in från höger, med parasoller och filtar och slår läger och gapar och äter matsäck och förstör. Och då knyter man näven i badbyxefickorna och inser att man måste söka sig vidare.
Efter ett fem år långt sökande har jag nu hittat världens vackraste plats. Det är alltid samma oerhörda upplevelse att komma dit. Jag går genom en liten björkskog med löv som rasslar i vinden, plötsligt uppstår ett glitter mellan stammarna, det är som om björkarna viker sig åt sidan för att ge plats, och där är en glänta och bakom gläntan finns ett kalkbrott. Kalkstenen är så vit att man inte kan titta in i den, man måste kisa för att se vattnet. Och vattnet. Herregud. Vad är det för färg? Det skiftar varje gång, senast jag var där var det buteljgrönt.En annan gång var det som att blicka in i ett mycket gammalt antikt glas. Jag tittar ut över brottet, det är så oerhört tyst, jag säger ingenting och tystnaden studsar tillbaka. Jag simmar ut naken till mitten av brottet och slås av symmetrin, jag är i mitten av en exakt cirkel som kantas av björkar som lutar sig fram, som om de ville spegla sig i vattnet. Och när jag ligger där så är det som att jag inte bara befinner mig i mitten av sjön, i mitten av cirkeln, jag befinner mig i mitten av världen.
Kanske ses vi där under sommaren? För att ta er dit, ta väg 148 mot Fårösund, åk förbi Tingstäde, sväng av på tredje grenen så fort du lämnat avfarten. Ta sedan direkt höger från vänstersvängen, ta av när du kommer till skrevan, åk 30 tum till och du är framme.