Den lilla skåpbilen och jag ger oss ut på de osaltade (tack och lov!) vintervägarna för en färd till Bäl.
Den lilla byn mellan Visby och Slite vill ha en egen revy och man har bett mig, tidigare Bälbo och nuvarande varpkastare i Bäl IF, att ”skriva ihop något”. Jag har haft helgerna på mig att skriva en slags skiss, som vi idag ska diskutera när vi träffas i bygdegården.
Men så mycket skrivet har det inte blivit. Jag skyller på helgerna och allt vad det innebär.
En man kommer in på scenen, klädd i arbetsoverall och stövlar. Han tittar ut över publiken och säger:
-Välkomna!
Som sagt. Jag har haft mycket annat att stå i.
–
Funderar på att börja odla solrosor.
Varje morgon flockas minst hundra glupska småfåglar och en fasan runt fågelbordet. En säck solrosfrön kostar cirka 200 kronor.
De äter mig ur huset!
--
Vi är på tok för renliga.
Allergier, influensor, sjukhussjukor och en mängd andra farsoter härjar. Just nu skrivs det om ett H3N2(?)-virus i USA, som hittills dödat arton barn och tvingat in två tusen på sjukhus.
Min enkla och ovetenskapliga teori är att immunförsvaret i vår hysteriskt bakterieskyddade vardag aldrig får en chans att utvecklas. Man ska undvika att ta i dörrhandtag, trappräcken, skaka hand, kramas, äta mat äldre än angiven bäst-före-dag, undvika folksamlingar (hur stor får en samling vara för att inte vara livshotande?). Man ska dammsuga med specialmaskiner som kostar skjortan, vädra och rengöra madrasser minst en gång i veckan och tvätta händerna hundra gånger om dan. Klart som tusan att immunförsvaret blir försvagat!
Ibland blir jag sjuk, men sällan värre än lite hängig och rosslig i halsen. Inga mediciner, på sin höjd lite honungsvatten och en verkningslös stark halspastill. Visst, läkningen tar lite längre tid, nu senast en månad, men efter det är mitt immunförsvar förstärkt och släpper inte in vad skit hur lätt som helst.
Tror jag.
–
Ytterligare ett bevis på att det alltid går dåligt för svenska och andra favoritidrottare när jag är närvarande, personligen på plats eller framför TV:n. Jag skrev om det i förra krönikan.
Jag missade lördagens sprinttävling på skidor i TV. Svensk dubbelseger!
–
Åker genom det snötäckta landskapet norr ut, på väg till Bäl. Snöröjarna har gjort ett bra arbete. Vägarna är ordentligt sandade i samhällen och vägkorsningar, men i övrigt är det hårdpackad snö och 70 kilometer i timmen som gäller.
Utanför Dalhem springer en hare tvärs över vägen några meter framför bilen. Jag övervinner reflexen att tvärbromsa, för jag vet att det kan få ödesdigra följder när det är halt. En hare är trots allt bara en hare.
Men hur hade jag reagerat om det istället varit en katt eller en hund? Är en katt bara en katt, en hund bara en hund?
Det sitter jag och funderar på under resten av resan till Bäls bygdegård där det i höst kanske ska spelas revy.
En man kommer in på scenen, klädd i arbetsoverall och stövlar. Han tittar ut över publiken och säger:
-Välkomna!
Signerat Bison