Jag bröt mot den heliga blandbandsregeln
Foto: Kent Östlund / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Knapparna ovanpå var liksom kromade och det fanns till och med en liten ratt märkt "tone" där man åtminstone i teorin kunde får mer bas i högtalarna.
Min första kassettbandspelare var min absolut coolaste ägodel. Jag kallade den för "bergsprängare" men det var för att jag var så liten att jag helt saknade referensramar. Det var en kassettbandspelare, varken mer eller mindre.
Men den var min och jag kunde lyssna på radio på mitt rum alldeles själv och ställde jag in den på mellanvåg och riktade antennen rätt så pratade folk på utrikiska vilket var oerhört spännande och omvälvande.
Det kändes som om jag tjuvlyssnade när en röst plötsligt sprakade in på tyska och eftersom jag inte fattade vad de sa kunde det mycket väl ha varit världshemligheter som avslöjades just där i mitt pojkrum.
Men viktigast av allt var lördagseftermiddagarna. "Tracks" med Kaj Kindvall var inget man missade, inte om man hade ambitionen att hänga med i svängarna och ha den senaste musiken.
Att köpa skivor var uteslutet, och kidsen i dag skrattar väl läppen av sig när jag berättar det men ja, det är sant, vi spelade alltså in musik från radion. Det fanns faktiskt inget internet, bara två tv-kanaler och tre radiokanaler.
P3 skulle vara den unga och hippa, ungefär som i dag fast med totalt monopol. Så sent som på 80-talet fick man inte välja vad som var hippt, det skötte staten.
Men Kaj Kindvall var kung, om den saken rådde inga tveksamheter. Han var kung och "Tracks" var hans kungarike där det bestämdes vilka låtar och vilka artisters namn som det var okej skriva med tuschpenna på den pastellfärgade plånboken som man aldrig hade pengar i men som ändå var en viktig accessoar för en tolvåring 1986.
Att spela in blandband var dock en konstart som jag aldrig behärskade. Jag gjorde alltid fel. Proffsen spelade in med perfekta mellanrum mellan låtarna. De spelade in från skivor och behövde inte ha Kindvalls outro i varenda låt.
För kung eller inte, det var sådär coolt när han började snacka med fem takter kvar och sabbade hela slutet på låten.
Proffsen hade också de perfekta blandningarna - party, lugna låtar, hårdrock, synth. Ett band för varje tillfälle. Mina band var som hej-kom-och-hjälp-mig, en salig röra av halva låtar, missade slut, låtar som klipptes på mitten när bandet tog slut och så Kindvalls avhuggna kommentarer mitt upp i alltihop.
Jag gjorde också det oförlåtliga att spela in samma låt flera gånger i rad. Det är ett brott mot den heliga blandbandsregeln, man får aldrig aldrig aldrig ha samma låt två gånger efter sig.
Magnus Ugglas "Joey Killer" var en sån låt. "Dover-Calais" med Style var en annan.
Nu är de där blandbanden ett minne blott, men kassettbandspelaren står kvar hemma hos mamma.
Jag ser den ibland och varje gång tänker jag "bergsprängare, jösses".
Men den var cool. Och silverfärgad. Och min.
Och varför skrev jag allt detta?
Jo, "Tracks" lägger ned, försvinner, finito.
Den 8 september 1984 sändes det första programmet, och den 8 januari 2011 sänds det sista. Då kommer totalt 1052 trackslistor ha sammanfogats.
Även om det var många år sedan jag var en trogen lyssnare känns det lite vemodigt. Lite som när Skalle-Per dör i Ronja-filmen och Mattis skriker "han har ju alltid funnits".
"Tracks" har alltid funnits. Och snart finns det inte mer.
En bit till av min barndom försvinner.
Det tycker jag är sorgligt.
Sorgligt blev också riksdagsvalet.
Hatet har letat sig hela vägen in i Sveriges finaste rum, och där kommer det att bo och gro i fyra långa år.
Demokrati är vacker och fint. Men baksidan är att risken finns att ignoranta, missnöjda, rädda och okunniga människor ibland lyckas förena sig under en och samma blåsippa.
Och då har man Sverigedemokraterna i knät, vare sig man gillar det eller ej.
Gotland håller dock ännu främlingshatet stången, tack för det.
Veckans trackslista. De fem bästa ettorna på "Tracks" 1986.
1) "Summer of 69", Bryan Adams. Danne Olofsson, kompisen med flest skivor i hela världen, spelade in den här åt mig på ett blandband så att jag skulle få hela låten för en gångs skull.
2) "Dover-Calais", Style. Det här var världens bästa låt ett par veckor och överträffades bara av...
3) ..."The final countdown", Europe, som ännu är en av världens bästa låtar.
4) "Take my breath away", Berlin. Tryckare med Jenny, Jennie, Sabina och Josefin! Terra Nova-lokalen!
5) "(I just) Died in your arms", Cutting Crew. Jag minns att det blev debatt om den här låten för att den handlade om... sex. Eh. Det var liksom andra tider då.