Jag bor i en familj bland ekorrar
Loppmarknad. Foto: Petra Jonsson/arkivbild
Foto: Petra Jonsson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och det står var och en fritt att ställa upp skräpet på ett bord och sätta prislappar på det.
Den insikten har jag kommit till efter att, under protest, blivit medsläpad på etthundrafjorton, plus minus fem, loppmarknader i år.
Jag gillar tanken med loppmarknader, och vi har till och med haft en egen i trädgården en gång. Det är kretsloppstänkande, återvinning och dessutom en chans att göra fynd.
För den som säljer också, givetvis, slippa kasta saker och dessutom få pengar för dem. Kanon. Alla vinner, alla får påsar.
Men trots det klarar jag inte av dem. Jag blir kallsvettig och får huvudvärk efter bara några minuter. Min hjärna slår ifrån redan vid den första spruckna porslinsvasen, och i höjd med den obligatoriska boklådan och bordet med trasiga leksaker har jag feber och frossbrytningar.
Det är så mycket saker överallt att det inte ens går att ta in. Jag kan stå och glo på ett bord i flera minuter utan att se vad som står där.
Min inställning till att handla saker är högst pragmatisk. Jag bestämmer hemma vad det är jag behöver, sedan åker jag raka vägen till närmaste affär och köper det. Snabbt, kliniskt och effektivt.
Jag impulshandlar inte. Jag går inte och strosar. Jag kommer inte helt plötsligt på att jag behöver en lampskärm eller tre tekoppar utan fat.
Alltså - jag och loppisar är en synnerligen dålig kombination eftersom grundtanken med loppis är att man ska komma hem med saker man inte visste att man ville ha.
Nu har jag, genom att bli kär i min sambo, hamnat i en familj av ekorrar. De samlar på sig saker som om fimbulavintern och världskriget stod för dörren.
Ladorna och lådorna fylls med saker som "kan vara bra att ha". Hela dagar kan läggas på att planlöst åka på loppisturné över Gotland, och när nittifyrfemman sent på eftermiddagen rullar in på gården ser det ut som om bakfjädringen lagt av någonstans i trakterna av Halla.
När jag försynt frågar om vi behöver alla prylar (varav flertalet har högst oklara användningsområden) utbyter de menande blickar med varandra.
Loppisar har inte så lite gemensamt med spel som man vid en första anblick kan tro.
Båda skapar beroende genom att ge oväntade (och sällsynta) belöningar. Spel genom pengavinster, och loppisar genom det där oväntade fyndet.
Men jag spelar inte om pengar eftersom jag för det första knappt vet hur man gör och för det andra insett att jag kan för lite för att vinna.
Jag undviker loppisar av liknande anledningar - jag känner inte igen ett fynd om jag så snubblar på det i feberdimman eftersom jag bara ser spruckna vaser och trasiga leksaker överallt.
Marknader ska vi inte prata om.
I min värld är de värre än loppisar eftersom oddsen att göra billiga fynd är obefintliga.
Dessutom, att gå på marknad med små barn är det närmaste tortyr som går att komma. Ungarna ramlar i leran fyra meter från bilen, behöver kissa fem minuter senare, sedan kommer tröttheten och hungern i kombination med ett evigt tjat om godis och billiga plastleksaker som i bästa fall är made in Taiwan och i sämsta fall är trasiga redan när man köper dem.
Själv vill jag bara lägga mig ned och dö mellan ståndet med hemstickade mössor och vagnen med osande kebab.
Men när jag blir gammal på riktigt, då ska jag gå på marknad. Då ska jag i lugn och godan ro stå och titta på de stackars småbarnsföräldrarna som får betala lika mycket som en heldagsbiljett på Gröna Lund för fyra åkturer i en skramlande flygplanskarusell.
Sen ska jag köpa en hemstickad mössa och åka hem.
Sverigedemokraterna är en maktfaktor bland gotländska ungdomar att döma av resultaten i skolvalen.
Det finns ett par slutsatser att dra av detta.
Den första är att åldersgränsen för att rösta i riksdagsvalet aldrig ska sänkas till 16 år som vissa föreslagit.
Den andra att skolan har misslyckats med att lära ut grundläggande mänskliga värderingar.
Den tredje är att föräldrarna till dessa missnöjda unga män (för det är flest män) borde ägnat mer tid åt sina barn och mindre åt fredagsgroggen.
Å andra sidan är det inte bara omogna förstagångsväljare som gillar apartheid-Jimmie och hans klan, vilket är än mer skrämmande.
Rösta på något annat på söndag. Eller stanna hemma.
Veckans lista! Mina fem viktigaste valfrågor.
1) Jobben. Måste alltid vara nummer ett, att folk har sysselsättning är nyckeln till allt.
2) Skolan. Med barn som snart blir ettagluttare känns den här frågan mer aktuell än på länge.
3) Vården. Förr eller senare slår man sig ordentligt. Då är det bra om någon har tid att lappa och laga.
4) Glesbygssatsningar. Nödvändigt för Gotland.
5) Äldrevården. Har man jobbat ett helt liv har man också rätt att ha det drägligt på ålderns höst.