Jag blir deprimerad av avsked
Foto: Fotograf saknas!
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Det finns en scen i serien "Lost" som jag vill mena Àr det mest storslagna som nÄgonsin producerats för tv. Det rör sig om en fyra minuter lÄng, förtÀtad scen som pÄverkat mig FYSISKT mer Àn nÄgot annat jag sett.
Ni som sett serien vet kanske vad jag talar om. För er andra: "Lost" Àr serien om en samling olikartade mÀnniskor som överlever en flygkrasch pÄ en öde ö. Detta Àr en mycket speciell ö, den pÄverkar karaktÀrerna pÄ sÀllsamma sÀtt.
Genom seriens gÄng fÄr vi lÀra kÀnna karaktÀrerna genom tillbakablickar pÄ deras liv. SmÄ dÄtidsexplosioner, ofta vackra och ibland sorgliga.
I avsnitt efter avsnitt kommer vi dem och deras historier nÀrmare, de tillbakablickande scenerna lÀgger ett pussel med oss tittare.
Ju mer vi fÄr se av deras barndom, ungdom, desto mer lÀr vi kÀnna dem som personer. Deras dÄtidsjag förklarar deras nutidsjag.
Avsnitten gÄr, sÀsongerna likasÄ. De kÀmpar och kÀmpar för att kunna lÀmna ön, men kommer inte av den. Men de sista skÀlvande slutminutrarna av sÀsong tre omkullkastar allt.
I en tillbakablick stÄr plötsligt de tvÄ huvudkaraktÀrerna Jack och Kate vid en flygplats. Man blir förvirrad, visste inte att de kÀnde varandra före kraschen.
Jack har helskÀgg och ser mycket sliten ut. Han berÀttar för henne att han börjar flyga över Atlanten. Om och om igen, flera gÄnger i veckan. Han sÀger att han gör det för att han vill krascha.
Som tittare Àr man nu mycket förvirrad. Varför flyger han över Atlanten? Varför vill han krascha? Kate ser medlidsamt pÄ Jack, men sÀger ingenting. De stÄr tysta, Jack sÀger: "We were never supposed to leave."
Förvirringen för oss som tittar Àr nu fullstÀndig.
Kate finner samtalet obehagligt och vÀnder om. Hon gÄr mot bilen. Jack sÀger: "We have to go back to the island." Kate sÀtter sig i bilen och Äker ivÀg. Jack skriker: "We have to go back!"
Och den rysning som far genom min kropp nÀr jag förstÄr. Det hÀr Àr ingen tillbakablick. Det Àr en framÄtblick. Det vi ser Àr inte vad som har hÀnt, det Àr vad som kommer att hÀnda.
Jag fÄr gÄshud pÄ hela kroppen, jag skÀlver till och viskar "herregud" för mig sjÀlv och sedan tonas bilden ut, det Àr svart och jag sitter stum framför teven en lÄng stund, omkullkastad av det geniala i alltsammans.
Det dröjer nu ett halvÄr innan vi fÄr veta fortsÀttningen.
NÄ. Nog om tv. Jag lÀmnade Gotland i mÄndags. Det var sÄ mycket sensommar omkring mig, sÄ mÄnga tecken pÄ att allt nÀstan var slut. Jag hatar kÀnslan av att allt nÀstan Àr slut.
Jag har varit pÄ Gotland sedan början av juni. Jag har rutat in mina dagar, kaffe pÄ Rute Stenugnsbageri pÄ morgonen, lammsafari med min dotter Charlie pÄ dagen, ett glas vin och charkuterier i kvÀllssolen nere i dalen pÄ kvÀllen.
Jag har förstÄtt att dagarna har gÄtt, men jag har inte funderat sÄ mycket pÄ det. Men hösten har liksom tassat nÀrmare. Solen stÄr lÀgre nu, kvÀllssolen orkar inte lÀngre över husknuten pÄ uteplatsen. Och stjÀrnhimlen.
I juni finns ingen stjÀrnhimmel pÄ natten, men nu gnistrar det dÀruppe redan vid elva. Syrsor i kvÀllningen. Lite kyligare nu, pÄ med höstjackan och tÀnd en eld.
Och jag sitter dÀr och tittar pÄ naturen omkring mig och jag ser det pÄ löven och överallt: Hösten har hÀlsat pÄ, tagit alla mÄtt och syr nu kostymen i det tysta.
Jag blir sÄ deprimerad av avsked. Jag ville inte se sommar-Gotland lida, sÄ jag tog nattbÄten hem till Stockholm.
Jag har varit hÀr i huvudstaden i tre dagar nu. Sitter mest hÀr i köket och tittar ut pÄ vanvettigt trafikerade Engelbrektsgatan.
Jag saknar Gotland.
Amanda kommer in i köket för att dricka lite vatten. Jag tittar pÄ henne lÀnge och sÀger: "We were never supposed to leave." Amanda tittar pÄ mig medlidsamt. Jag sÀger: "We have to go back to the island." Hon svarar inte, dricker upp sitt vatten och gÄr och lÀgger sig. Jag hör hur hon stÀnger dörren efter sig. Jag skriker: We have to go back!