Jag blir aldrig lika envis som morfar
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För hos honom skulle det minsann inte hämtas några sopor.
Om det är sant vet jag inte, det är som med allt annat att tiden gör det roliga roligare, det jävliga jävligare och sopbråk på en gårdsplan kan plötsligt involvera hagelgevär.
Men det är en bra historia och påminner också om att allt går igen, historien är som en klocka - hur ogärna man än vill blir det alltid måndag morgon klockan sju en gång i veckan.
Idag tjafsas det om sopor både sommar och vinter. Det är turister som skräpar ned, det är sopsortering och avgifter.
Det stora sopbråket på 70-talet handlade om nästan samma sak - sophämtningen blev obligatorisk.
Detta gjorde naturligtvis morfar förbannad eftersom han minsann inte hade några sopor alls att lämna. I Hemmets Journal (januari 1976) är det ett långt reportage om morfars kamp mot kommunens byråkrater.
På bild visade han upp det han hävdade var ett års samlade sopor - två ansjovisburkar, en trasig glödlampa och en trasig kaffekopp. Det var struntprat givetvis, klart att de hade mer sopor än så, men vad gör man inte när tidningen är på besök?
Men morfar hade inte för avsikt att betala en spänn för att få sin kaffekopp hämtad med sopbil utan drog istället ut i krig.
När kommunen krävde 327 kronor plus ränta för sophämtningen svarade morfar med att begära 5000 kronor för psykiskt lidande.
När kommunen skickade brev svarade morfar med ofrankerade kuvert så att tjänstemännen tvingades lösa ut dem, eftersom "dom svarar ju aldrig på mina brev i alla fall".
Morfar var inte ensam i sitt uppror. Soprebellerna hamnade till slut i tinget, men hur det slutade vet jag inte. Det kanske någon av er läsare har koll på?
Min morfar Gustav Johansson var, kort sagt, en hård gubbe. Ingen man satte sig på, trots att han var liten. Tjurskallig och envis.
En annan gång, och det här är helt sant intygar alla, slog han en minkfälla i skallen på två tjuvjägare som befann sig på hans marker i Västerhejde.
Och en gång brast hans blindtarm. Då satte han sig i den gröna Saaben och körde själv till sjukhuset.
Allt detta vet jag genom hörsägen eftersom jag bara var sex år när han dog och mina enda minnen av honom är när han sitter i sin hammock med en cigg mellan fingrarna.
Det är en tydlig bild, en sommarbild och morfar kisar mot solen när vi kommer från bilen.
På marken bredvid står en plåtburk, kanske Löfbergs Lila, fylld till brädden med fimpar.
Han rökte som en borstbindare, men blev ändå över 80.
Jag undrar vilket virke folk var gjorda av på den tiden. Själv åkte jag till vårdcentralen härom månaden för att jag hade ont i ett finger.
Faktum är att jag varit på sjukan så många gånger det senaste året att jag fått gratiskort. Ont i knät, ont i axel, knä igen, fingret, spräckt ögonbryn.
Något säger mig att morfar aldrig fick gratiskort hos doktorn.
En helt annan sak, en kort reflektion.
Varför är inget nyttigt lika gott som det onyttiga?
Kom nu inte och snacka om att morötter kan ersätta chips, eller att frukt också är godis. Det där är lögn som mina lekisfröknar försökte tuta i mig för 30 år sedan, och jag gick inte på det då heller.
Den som kan uppfinna nyttigt godis som är gott borde få Nobelpriset. Och då menar jag gott på riktigt, inte nåt torrt hälsosubstitut som man äter för sitt dåliga samvetes skull.
Till dess får jag hoppas att min kropp håller ihop, för min ölmage är bara ett trasigt ledband bort.
Veckans lista. Fem saker jag hunnit tröttna ordentligt på de senaste veckorna.
1) Politiska utspel. Jag är stinn av valfläsk och som den borne skeptiker jag är tror jag att allt bara är snömos för att få mig att välja rätt valsedel.
2) Tv-kanalernas sommartablåer. Det enda, jag upprepar enda, bra med hösten är att det finns mer att se än usla repriser av usla program och jobbig allsång.
3) Gräset. Jag gillar gräs när det inte växer.
4) Regn. Ni som lipade i somras över den underbara värmen, hoppas ni är nöjda nu. Sommaren tog slut redan i juli.
5) Myror. Vår trädgård är alla myrors heliga land. Och hit vallfärdar de tydligen. Det ska de ge fan i, tycker jag.