”Lagom är bäst, sa Tant Lagom”.
Så stod det i en barnbok vi hade en gång.
Det fanns en tid då jag inte alls höll med om den saken. Jag ville sticka ut. Vara speciell. Allt utom lagom.
Det gick förvisso aldrig längre än att jag klippte sönder en jeansväst och sydde fast hårdrocksmärken, och att jag experimenterade med att stava mitt förnamn med z. Sedan drack vi inte särskilt lagoma mängder med öl och sparkade på lyktstolpar för vi trodde det var tufft och farligt helt utan att inse att vi bara gjorde exakt samma korkade saker som tonårskillar i alla generationer gjort.
Inte särskilt galet. Wild and crazy blev aldrig min grej.
Nu konstaterar jag istället att jag sannolikt skulle kunna vara det bästa exemplet på en genomsnittlig svennebanan i yngre medelåldern. Jag är så vanlig att jag hamnar rakt under origopricken i vilket x/y-diagram som helst.
Jag gillar schweizernöt. Oxfilé med bea och pommes. Big Packglass i tresmak. Vaniljmjukglass med karamellströssel. Jag dricker mellanrost, mellanmjölk och blandsaft jordgubb.
Jag är en mellanlagrad prästost och grillchips, medelklass från en medelklassfamilj. En kexchocklad och en ljus lager. Jag är singelmalten på fredagkvällen, och emellanåt en jackåcola i glada vänners lag.
Jag är en semla i februari eftersom man inte ska äta dylika saker året om. Jag är en grillad karré och getost med rödbetor. Jag är en billig och bra kombi, och en ganska kass men dieselsnål andrabil. Jag är också en gammal motorcykel eftersom ”man måste ha något roligt här i livet också”.
Jag går och lägger mig efter sportnytt eftersom det är en dag i morgon också, och jag dricker gärna den blå folkölen för då blir man inte så packad med en gång.
Jag har kort på den stora mataffären för då får man rabatt när man storhandlar vilket vi gör och vi skriver veckomatlistor. Förresten glömde jag mellanfilen, den som inte för för fet och inte för tunn.
Jag köper strumpor i storpack och tycker att stekt falukorv med makaroner är finfin vardagsmat.
Var fjärde år röstar jag trots att jag för det mesta är missnöjd med hur saker och ting sköts. Men att få klaga är en demokratisk rättighet som jag och min bästa vän medelsvensson är bra på att utnyttja.
I bilen kör jag bara lagom för fort ibland, men innerst inne anser jag mig själv vara en gudabenådad bilförare och att alla andra kör som ärtpåsar. Dock ska det till något alldeles extra för att jag ska ge någon fingret eftersom det skulle vara pinsamt om jag råkade känna personen i fråga.
Det händer ibland att jag rycker i kryckan och trotsar antisladdsystemet med ett fett bredställ för att skapa lite vardagsaction, men bara på säkert avstånd från lyktstolpar och trottoarkanter. Vid de tillfällena spelas det inte sällan hitbetonad hårdrock som Iron Maiden eller AC/DC på lagom hög volym i bilstereon.
Jag har två barn, en sambo, ett hus på landet men nära stan för det ”är praktiskt” och det händer att jag pratar elräkningar och dagislämningar när jag är på fest.
En gång i tiden försökte jag sticka ut. Vara speciell.
Sedan blev jag ett genomsnitt. En lagom stor bit schweizernöt, och det där med ”z” i förnamnet fick aldrig fäste och Pettersson är givetvis med två t och två s.
Man skulle kunna tro att detta vore deprimerande insikter. Men genomsnittssvensken är ändå ganska nöjd med sin tillvaro på det stora hela, har jag läst.
Det är således jag också.
* Snart kommer femman i ”Die Hard”-serien, och första filmen från 1988 är världens kanske bästa actionrulle. Därför, ny lista på hjältar som aldrig dör.
1) John McClane (Bruce Willis). Han slår allt, inklusive…
2) …Chuck Norris som annars anses oslagbar.
3) Men Tom Highway (ClintEastwood) i ”Heartbreak Ridge” är också ganska hård, snudd på oavgjort med…
4) …Ellen Ripley i ”Alien”.
5) Jack Bauer (KieferSutherland) från ”24” knep sistaplatsen.