Nu är det höst! Nu måste vi bli smala igen!
Jag blir inte riktigt klok på vad det är folk tävlar om riktigt. Ja för hela den här hälsogrejen är ju ingenting annat än en enda stor tävling. Att leva hälsosamt är en statusgrej och den som lever allra mest hälsosamt vinner. Frågan är bara vad priset är? Är det livslängd? Där vi förr tävlade i smalast midjemått är priset nu antal levda år. Eller? För samtidigt känner jag ingen som erkänner att de är rädda och oroliga inför att dö.
Att vara styrd av dödsångest verkar ses som något väldigt fult och svagt.
Kanske är det i skattepengarna som allting tar sin grund. I vårt hårda samhällsklimat är det fulaste man kan göra att kosta skattepengar. Invandrare, arbetslösa, sjukskrivna och bidragstagare är samhällets avskum, främst för att de kostar oss andra pengar (medelklassens renoverings och städbidrag talar man inte om).
Aldrig tidigare har väl fetmaföraktet varit starkare än vad det är nu. Varannan dag kan man läsa om hur sjuk man blir av det ena och det andra, men främst av övervikt. Och alla vet vi ju att sjuka kostar pengar.
Det är fult att vara svag helt enkelt. Precis som det är fult att vara olycklig och olycklig, det blir man ju också av att vara tjock, säger de.
Efter min tillfälliga svacka i början av sommaren är jag nu tillbaka i min trivsamma förnöjsamhet. Det där badlinnet jag köpte användes noll gånger, jag har fortsatt att stolt hasa runt i min bikini. Igår kväll låg jag i badet och spanade ner över den här fluffiga kroppen och tänkte filosofiska tankar om alla storheter den ger mig.
Jag är så oerhört trött på att jag borde ha ångest över den. Trött på att jag borde vara olycklig med den.
Trött på att jag, med jämna mellanrum, medvetet försätter mig i ångest för att få lust att dra med kroppen ut på en motionsrunda. Nej, motion för mig kan aldrig bli livsnjutning och glädje. Livsnjutning för mig är och förblir att få lägga mig ner på kvällen när barnen har somnat och äta typ glass.
Glädje är ett bra ligg och en fet prilla precis efter det. Men ni kan ju hålla på med era löprundor och gympass och försöka intala er att ni njuter. Jag betalar så gärna för era knäskador!
Låt oss alla nu enas kring några punkter:
* Man kan vara lycklig och nöjd även fast man inte är smal och vältränad
* Ni som tränar är duktiga på ert sätt, vi som inte tränar är duktiga på andra. Vi får till exempel mer tid med våra barn medan de är små. Sedan kanske vi dör ifrån dem lite tidigare, men det där med döden är ju ingenting att oroa sig för, eller hur?