Jag är luddet under filtsulan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För bara tre år sedan var vi skräckslagna för detta supervirus som skulle dra fram likt digerdöden över Europa. Det slaktades höns till höger och vänster, infördes utegångsförbud för tamfåglar och landet sattes i högsta beredskap.
Sen hittades en självdöd fågel nånstans och det blev värsta pådraget med galningar i vita rymddräkter som åkte ut med helikoptrar och fan och hans moster för att plocka upp fågeln och konstatera att den var - just det - död.
Biologer och smittskyddsförståsigpåare blev det hetaste av stoff för landets nyhetsredaktioner, och alla fick de sina 15 minuter i strålkastarljuset.
Sen hände nåt.
Eller, rättare sagt, sen hände ingenting.
Fågelinfluensan bara försvann på något mystiskt sätt. Det sammanföll märkligt nog med att Hagamannen greps i Umeå på våren 2006. Efter det har det inte stått en rad om fågelinfluensan i tidningarna.
Jag jobbade på Expressen då fågelinfluensan var det hetaste som fanns, och ett tag skrev jag sida upp och sida ned om det fruktade viruset.
Därför är jag aningen luttrad nu när influensan bytt djurart. Jag har liksom lite svårt att hetsa upp mig över svininfluensan, men jag måste ändå ta den på allvar å yrkets vägnar. Jag menar, undrar människor så undrar de, och finns det en oro får den inte ignoreras.
Alltså kommer även GT att skriva fler artiklar om svininfluensan, om beredskapen på Gotland, om smittspridning och vaccinering.
Samtidigt så ligger minnena från fågelinfluensans antiklimax i bakhuvudet och skramlar. Kommer det bli samma sak en gång till? Kommer vi, medierna, gå bananas över en bluff som blåser förbi och som glöms bort så snart nästa Hagaman grips?
Ibland är det svårt att bestämma om det var hönan eller ägget som kom först. Samtidigt som rapporteringen är viktig och ger svar på frågor föder samma rapportering fler frågor och mer oro i ett ständigt snurrande ekorrhjul.
Jag vet inte vad som är farligt eller inte. Jag är ingen smittskyddsförståsigpåare och jag kan aldrig avfärda någons oro för svininfluensan.
Det är bara det att jag inte är särskilt orolig. Inte än.
"Smittskyddsförståsigpåare" är ett roligt men alldeles för långt ord. Försök säga det fort några gånger. Det låter ganska konstigt efter ett tag. Särskilt om man är övertrött och har tagit en sexa whisky som jag just gjort.
Jag har drygat mig en del om den gotländska sjukvården. Men jag har egentligen aldrig varit direkt missnöjd, mer undrande och tveksam till effektiviteten.
Men nu är jag irriterad. Och synnerligen missnöjd.
Tio veckor och en dag efter röntgen fick jag äntligen en kallelse till ortopeden med min trasiga axel. Så långt allt frid och fröjd.
Men döm om min förvåning när läkaren som tar emot öppnar med att säga "jahaja, du har visst problem med en axel. Såna vet jag inte så mycket om, jag är specialist på knän".
Ehh, va?
Vad i alla glödheta åkte jag dit för? Tog jag bondpermis från jobbet för att träffa en knäspecialist när axeln är trasig? Det står ju för bövelen på ren svenska i journalen vad som är problemet!
Doktorn var förvisso trevlig och glad, undersökte mig pliktskyldigt. Jag fick ta av mig tröjan och vifta lite med armarna. Varför vet jag inte, antagligen hade han dåligt samvete.
Sen avslutade han med att rycka på axlarna och säga "tja, inte vet jag vad man ska göra, jag måste lämna över detta till mina kollegor som kan sånt här. Du får en ny tid".
En ny tid. Kul. Slipper jag betala då? Och tar det tio veckor till?
Tre ord har jag för detta: Klåpare, klåpare, klåpare.
En gång hade jag en viss image. Jag var hårdrockar-Mats som körde Harley-Davidson och gick på gym och var cool kvällstidningsreporter.
Jag har raserat den imagen tämligen ordentligt vid det här laget.
I helgen försvann det sista som eventuellt återstod när jag ställde mig och kokade björnbärssaft. Och om någon vecka är det dags för äppelmoset.
Min kompis Pitbull-Jörgen hävdar, med anledning av saftkoket, att jag inte ens förtjänar att kallas toffel utan att jag är själva luddet som bildas under filtsulan i tofflan.
Det är okej. Jag tar det. Luddet under filtsulan, det är jag.
Men bara så att ni vet, machomannen Pitbull-Jörgen har lagt av med fotbollen och försöker numer hålla formen med - stavgång.
Veckans lista, saker jag gör som inte direkt sorteras in under "macho" i ordboken.
1) Kokar saft och mos.
2) Leker med dockor. (Nej Pitbull- Jörgen, inte ensam. Jag har faktiskt barn...)
3) Plockar blommor på våren.
4) Bygger koja i soffan och leker haj, eller björn, beroende på vad som önskas.
5) Jag har " Radio city love songs"
1, 2 och 3 i cd-lådan.