I ett av de många samtal jag förde kring hela p-pillerdebatten så var det någon som hänvisade dels unga mödrar, men även de där tjejerna som får klamydia, gör abort och lever det lite vildare livet till ”de som inte tar hand om sig själva”.
Det är ju de här tjejerna som är problemet många gånger, då det är de som dels kostar pengar och dessutom kör statistiken i botten.
Motsvarande killar i samma åldersgrupp pratas det inte om. De kostar ju ingenting.
Hur som helst så har jag funderat mycket kring det där, dels eftersom jag ju (tro det eller ej) en gång själv varit ung och dels för att jag har två döttrar på tillväxt här hemma. Om si sådär en tio år ungefär kommer jag nog veta vilken väg de har valt att vandra. Om de sållar sig till de ”duktiga flickorna” som har fast pojkvän, äter hormonellt preventivmedel och skriver MVG på vart enda prov. Eller om de väljer att gå lite mer i sin mors fotspår så att säga. Jag hade visserligen en hel del MVG:n. Men någon duktig flicka var jag sannerligen inte.
Jag minns de duktiga flickorna mycket väl, även om de inte ingick i min umgängeskrets. De duktiga flickorna var så prydliga. Hade tighta jeans och smala små kroppar. Välvårdade hår. Talade välvårdat och rodnade i princip så fort en sådan som jag öppnade munnen. Ätstörningar, prestationsångest och depressioner hade de också.
Sedan gick de vidare. Gjorde allting i rätt ordning. Pluggade. Skaffade jobb. Köpte hus. Gifte sig. Förökade sig. Medan vi andra mest slarvat oss igenom livet. Inte gjort någonting enligt regelboken, gör lite som vi tycker själva. Nu är vi alla vuxna och betraktar intresserat varandra på håll. De duktiga mammorna bakar cupcakes och de dåliga mammorna handlar färdiga chokladbollar på Ica. De duktiga kvinnorna går på aerobics, de dåliga kvinnorna stoppar in en dubbel snus och går till postlådan.
Och de duktiga flickorna hyllas. Det går ju bra för dem. De presterar och vinner. Tar sig framåt. Medan de dåliga flickorna anklagas för att inte ta hand om sig själva och för att ligga på samhällets vägkant.
Det är klart att mellantinget fanns där också, men det blir inte intressant i sammanhanget. Det som blir intressant är när jag funderar över vilken framtid jag helst önskar mina döttrar, om jag måste välja mellan två extremer. Om jag måste välja mellan klamydia, fester, djupa vänskapsband och MVG:n, preventivmedel och ätstörningar så blir det ganska lätt. Framför blir det lätt när det kommer till det där med glädjen.
För ja. Jag kanske borstade håret för sällan. Gick i alltför korta kjolar. Såg in i alltför många vackra pojkögon och såg alltför långt ner i alltför många ölglas. Jag kanske skolkade för mycket och bråkade för mycket på de lektioner jag närvarade. Jag kanske rökte väl många cigg och snusade mig rakt in i livslångt beroende. Jag kanske sket i kostcirkeln och sprang till Effes för en söndagsöl istället för en söndagsrunda i spåret. Jag kanske smittade någon med klamydia och tvingades besöka ungdomsmottagningen väl ofta. Mitt första barn var kanske totalt oplanerad. Jag kanske färgar alla strumpor rosa och låter Spotify avleda mig när jag egentligen borde betala räkningar. Jag kanske slarvar och velar och inte riktigt kommer någonstans alls. Jag kanske ännu går runt med oborstat hår och hål på byxknäna.
Men jag är i alla fall glad. Jag var glad när jag var sjutton. Och jag är glad nu. Det finns ingen ångest här. Och det önskar jag också mina barn. Hellre dåliga och glada döttrar än duktiga och olyckliga.