Nio dagar.
Så länge lyckades jag lura mig själv. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga och köpte en dosa prima svenskt lössnus.
Åh herregud så gott det var. Är. Kommer att förbli.
Ni behöver inte säga till mig att jag saknar karaktär och beslutsamhet. Svag i anden, som man sa förr.
Det är okej, jag vet att jag är det men jag har förlikat mig med mig själv, jag accepterar mig som jag är med mina fel och mina brister och allmänna tillkortakommanden.
Ni kan håna mig, mobba mig, häckla mig för att jag i ett fåfängt ögonblick trodde att jag var man nog att göra slut med min älskling av laster.
Gör vad ni vill, för jag bryr mig inte. Jag är nämligen en lycklig man igen, och på en sådan fäster varken spott eller spe.
Nu är rastlösheten borta, liksom humörsvängningarna. Klumpen i magen finns inte där. Jag vaknar inte längre en gång i timmen och jag får ingen hjärtklappning med tillhörande svettattacker.
Jag kan njuta av en kopp kaffe igen. Jag kan ta en pilsner på en solig altan, andas djupa andetag och vända mitt ansikte mot vårvindarna.
Jag längtar efter en god middag och ett glas rött igen, jag vill ha en välskriven bok som fängslar mig och jag tänker ligga så länge i det varma badkaret att fingrarna blir russin. För att jag kan och vill och inte måste hitta på något annat efter 30 sekunder när abstinensmyrorna ätit sig innanför skinnet.
Om allt detta fina är ett resultat av bristande karaktär, då må det vara hänt. Jag är en slarver och en syndare, men jag är tillfreds.
Någon anti-tobakslobbyist blir jag aldrig. Men det är å andra sidan bara en av miljoner saker jag inte kommer att bli, så jag deppar inte över det heller.
Men nio dagar, det är så kort tid att man knappt kan säga att jag slutade. Jag hade ett uppehåll.
Själv ser jag det nu, i backspegeln, som ett experiment där jag agerade försökskanin åt mig själv.
Och som experiment betraktat anser jag det vara en succé, en snudd på overklig framgång som förvisso aldrig kommer få kredd i ansedda forskartidskrifter men som ändå är värt nån form av pris.
Eller, rättare sagt, en pris.
Jag lärde mig nämligen flera viktiga saker som jag aldrig ska glömma.
Den första är att mitt liv är för kort och värdefullt för att jag ska ägna mig åt saker som får mig att må dåligt, bli ledsen och deprimerad.
Den andra är att pengar inte kan ersätta allt. Att sluta snusa av ekonomiska skäl är inte genomtänkt eftersom man inte får pengarna i förskott. Det innebär att jag kommer göra av med det jag sparar efterhand på andra dumheter, några ihopsamlade drivor av sedlar lär jag aldrig få se.
Jag har två råd till dig som läser detta.
För det första: Börja inte snusa. Då får du aldrig veta vad du missar.
För det andra: Om du har en last som får dig att må bra och som inte stör någon annan - omfamna den. Det är lasterna som förgyller vår tillvaro, även om de kanske inte är nyttiga eller billiga.
Och det de säger är sant - det kostar att ligga på topp.
För mig tog det nio dagar att inse det.
Veckans lista. Restaurang är det inte alltför ofta jag går på, för vår del blir det i bästa fall hämtmat. Därför, fem ställen jag vill besöka. Helst i år.
1) Krakas i Kräklingbo. Ryktet är gott, men Kräklingbo?
2) Furillen. I Stefano Catenaccis regi lär det bli grymt.
3) O’Learys. Nyöppnat, nyfiken.
4) Sjökrogen i
Valleviken, ny regi.
5) Österdahls brygga. Ser mysigt ut med sina kulörta lyktor utanför.