Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommaren 1957 var en fin turistsommar för Gotland. 27 000 gästnätter i Visby och 20 000 på landsbygden. Men trots att siffrorna steg för varje år så var Reso-chefen Arne "Isen" Israelsson inte riktigt nöjd. Han ville ha fler utflyktsmål, fler attraktioner för turister som kom hit och dessutom en mera förstklassig badstrand i Visby, så att gästerna slapp betala dyra biljettpriser för långa bussresor till Tofta.Han ville också öppna Lummelunda-grottorna för turisterna. Visserligen lockade Karlsöarna och Fårö, men han var säker på att om man lättade på mystiken kring grottorna i Lummelunda så skulle det dra ännu mera folk. Turisterna skulle få se denna sällsamma och fascinerande naturskapelse.Badstränderna kring Visby gav han inte mycket för, visst fanns det möjligheter att göra något bättre vid Norderstrand, ansåg han. Arne Israelsson protesterade mot ett uttalande som direktör Erik Elinder gjort på en konferens på Snäckgärdsbaden, denne hade nämligen påstått att det var samma turister som återvände till Gotland år efter år. Detta ville Israelsson inte hålla med om, han påstod i stället att 90 procent av turisterna som kom hit varje år var ny publik, bara en mycket liten del var stamgäster. Ännu efter en vecka efter katastrofen vid Hoburgen saknades den tredje omkomne - Ture Andersson. Detta trots att det rådde pålandsvind. Vrakspillror hade däremot spolats upp på land. Hoburgsrevet utmärktes förutom av fyren av en prick och en boj. Av förhören med den överlevande hade framgått att pricken hade rundats där den låg cirka 2 000 meter från land. De våldsamma brotten rivs upp kring pallkanten där såväl vind som ström åstadkommer plötsliga och våldsamma brottsjöar. I lugnt väder kan grundgående båtar passera innanför pricken. I hårt väder är det ytterst farligt att göra det, skrev tidningen. Olycksdagens hårda väder var mycket farligt och det hade varit bättre att gå ut på djupare vatten. Utredarna trodde att besättningen bedragit sig på vädret utmed sydostkusten.Det skulle dock vara fel om de som inte känner förhållandena vid Hoburgen skulle kritisera besättningen på VY 206 att de tagit för stora risker när de gick från Sysne och hem till Eksta."Fiskarens yrke kräver att ansvaret vilar tungt på de som är ombord - de får gång efter annan möta annat väder än väntat och strömmarna och vindarna är oberäkneliga och farliga. De utsätter sig ständigt för stora risker, det ligger i yrkets natur, och de får alltför ofta betala med sina liv för att upprätthålla fisket. Så är det här på Gotland och så är det överallt där människan söker sin föda i havet", skrev tidningen."Hon levde någon gång under de två sekler som följde på Kristi födelse, hennes bostad låg på mellersta Gotland, hon begravdes i en hög nära den mark där sedermera Vallstena kyrka byggdes, men hennes sista vilorum kommer förmodligen att bli Statens historiska museum i Stockholm".Så skrev Gotlänningen i slutet av augusti 1957. Man hade hittat en orörd grav med vackra fornfynd i Vallstena. Så är nämligen gången när man hittar ett fornfynd av betydenhet förklarade reportern "Portia". Den nära 2 000-åriga kvinnan hade hittats i en gravhög på Vallstena-rum.Bredvid kvinnan stod en vackert formad kruka av svart lergods, en kruka som var alldeles hel och med sirlig punktdekor. En av de fyra herrar som hittade fyndet var antikvarie Erik Nylén. En snarlik kruka hittades även i en annan av de fem aktuella gravhögarna.Arkeologerna var lyriska över fyndet, Vallstena-rum var en känd plats för fynd av hög kvalitet. För arkeologer är Gotland ett paradis, konstaterade docent Bertil Almgren. Aldrig förr hade de hittat en liknande kruka som varit hel. Man räknade med att göra flera fynd.Lojsta kyrka blev den trettionde kyrkan för biskop Algot Anderberg att inviga på Gotland. Detta efter en både yttre och inre restaurering. Korfönstren från 1200-talet är Lojsta kyrkas förnämligaste utsmyckning. "Det är gripande att tänka på att de generationer som i 700 år kommit hit för att fira gudstjänst haft blickarna lyfta mot dessa korfönster som helst borde ses vid soluppgången. Och vad har de väl fått se? Icke var det väl naturens skönhet här utanför. Nej, ett barn som föds, en korsfästelse, en fridsfurste, hela den förunderliga Kristushistorien - en dunkel spegelbild av verkligheten", sade biskopen. Kyrkkaffet skulle ha serverats på den äng där den tusenåriga eken står, men på grund av regnet fick man servera i ett stort tält som kyrkvärdarna ställt i ordning. Lojsta kyrka hade renoverats även 1924 då man tog fram de vackra målningarna på skeppets långväggar och över triumbågen. Den nu slutförda renoveringen har gått långsamt och genomförts i etapper. Framme vid altaret hade flera gravhällar placerats, bland annat en från 1342 och som skall vara lagd över domaren Botlevus i Lojsta och dennes hustru. En långväga gäst kom till återinvigningen. Det var prosten i Kimito i Finland , Hemses fadderort. Han återgälde därmed prosten Olof Havréns besök i Finland året innan och assisterade vid återinvigningen.Ytterligare en långväga gäst fanns på plats. Det var den indiske läraren Sugata Das Gupta från Bengalen. Han gästade för tillfället rektor Sture Korpås på Folkan.För den som för 50 år sedan blev sugen på att bada näck i havet gällde det att se upp. Ordentligt se efter att det inte fanns någon inom synhåll som upptäckte vad man hade för planer. Landsfiskalen i Klinte hade nämligen fått en anmälan om att en person hade nakenbadat på Tofta. Landsfiskalen beslöt att åtala den badsugne. Den som blev störd av en nakenbadande person hade nämligen rätt att anmäla. Straffet blev dock lindrigt - den åtalade fick strafföreläggande och slapp hamna inför domstol. Man kan kanske tycka att den badsugne kunde ha valt en mindre frekventerad strand i fall han ville bada utan att bli anmäld.
