Inte visste jag att dricke smakar blommor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snyggt.
Faktum är att jag vet inte vad mer en människa kan begära att få fylla ögonen med en tidig morgon i oktober. Men jag ska nog komma på något. Nöjd och belåten är inte mycket att komma med.
När hörde ni senast en människa beskrivas som förnöjsam? Med beundran i rösten?
En god vän kom farande från Skåne häromdagen. Hon ville, välvilligt skeptisk, se ett enda fullgott skäl att överge Österlen för södra Gotland och jag hade tänkt ut en hel del som jag tänkte fylla hennes ögon med.
Hav och sådana saker. Stenmurar och lamm i fler gråa och svarta och bruna nyanser än man visste att de fanns. Enbuskar. Skönhet, helt enkelt, en massa mer eller mindre karga former av liv.
Resan var planerad sedan länge, hon är en sådan människa, och tror ni inte hon hade tandvärk när hon kom. Allt jag visade henne gjorde ont, till slut for hon tillbaka till Skåne tidigare än hon hade tänkt.
Synd. Jag hade velat visa henne hamnen en morgon som denna. Men sedan hade hon väl aldrig velat åka härifrån, och det hade ju också kunnat bli besvärligt.
På sitt sätt. En får finna sig.
På hemvägen från flygplatsen där jag lämnade henne fulladdad med stora askar Ipren, hörde jag ett av alla dessa eländesprogram på P1. De är formidabelt duktiga på att hitta drabbade, utsatta, torterade, nersupna, misshandlade, dödssjuka, olyckliga, inlåsta, traumatiserade, ångestfyllda, mobbade och allmänt tilltufsade människor som lätt och ledigt berättar om vilka hemska plågor som helst.
Det intresserar mig att så många går runt och känner sig kränkta. När blev det egentligen obestämt finare att själv känna sig kränkt än att visa respekt för andra?
Själv var jag uppfylld av glädje, jag var ju en människa som Slapp Ha Tandvärk. Men radion var på ett ålderdomshem och letade nya intressanta former av outhärdligt lidande, och där gick de minsann bet. En 83-årig dam tyckte det var lite tråkigt att hon inte kunde komma ut själv. Nånsin mer. Hon hade vaknat en morgon i sängen och inte kunnat röra sig.
- En får finna sig, sa hon.
Flera gånger. Med klar och tydlig röst.
Och en man på sisådär nittio tyckte att han hade det skapligt. Hur utfrågaren än försökte klämma honom på lite klädsamt missnöje så var maten god, livet okej och ville man inte prata i matsalen så slapp man.
Han sa inte att en får finna sig. Men han lät som han tyckte det. Att det liksom blev lättare att leva om man såg mer till det som var bättre än koncentrerade sig på det som var sämre. På det stora hela.
Det tror jag med. Särskilt tidiga morgnar i hamnen.
Därför ska nybygget få en "alternativ värmekälla", som det heter i tristessens och byråkratins rike. Man vet aldrig när någon stänger av strömmen, det hände så sent som häromdagen, och det är dumt att frysa om man inte måste. Så jag studerar nu ivrigt en skrift som heter "Från gutabygd 2007", där Ulrika Mebus reder ut berättelsen om de gotländska kakelugnsmakarna och deras ugnar. Jag förklarade för min skånska väninna att biblioteket i Burgsvik var ett bra skäl att flytta från Skåne, bara det, men hon var mer imponerad av att byn har folktandvård.
Hur som helst är det gotländska hantverket "högtstående" och de gotländska kakelugnarna "representant för nyttokonst när den är som bäst", skriver Mebus:
"Se bara på den djupgröna lystern i de äldsta kaklen, över de förfinade blomstermotiven på rokokougnarna till de intrikata vindlingarna i de otaliga olika krön- och frisrelieferna från 1800-talets senare hälft."
Nu har jag ju inte sett särskilt många gotländska kakelugnar utom på bild, men bara detta att kakelugnsmakare har varit verksamma på Gotland sedan medeltiden är imponerande nog. Fast det var inte förrän 1767 som herrarna Cronstedt och Wrede fick i uppdrag av Rikets Råd att utveckla ugnar som inte slösade så förbannat med veden.
Det gjorde de också. Vitsen med den senare sortens kakelugn var att den både var bränslesnål och varm. Herrarna hittade på att värmen från elden kunde slingra sig genom sinnrikt utformade rökgångar och avge värme till kakelugnens väggar under tiden. Hög verkningsgrad heter det på nusvenska, men förr sa man att kakelugnarna höll värmen bra och det är lättare att begripa. Tycker jag.
Och så har jag provat dricke för första gången i mitt liv. Det var en stor upplevelse, hade ingen aning om att dricke kunde smaka tjärad brygga. Eller blommor. Eller sirap. Eller nästan vad som helst, till och med gott!
Dock står jag på tillväxt vad gäller gotländska kalas. Saffranspannkaka är väl inget, men det här med lammskalle tar emot. Väldigt mycket.
Så jag brydde mig inte om att nämna de gotländska matsederna för min skånska väninna. Dels hade hon tandvärk och dels har hon fullt upp med den luade ålen där nere där hon bor. En får finna sig, men inte riktigt i vad som helst.