Det händer att jag längtar härifrån.
Till Stockholm eller världen där bortanför. Det okända, det stora och myllrande, där varje människa bara är en liten obetydlig prick och där äventyret lurar runt varje gathörn.
Jag klickar mig igenom internet, läser om vänner, bekanta och gamla kollegor som befinner sig på exotiska platser i fjärran länder. Vietnam. Afrika. Afghanistan. Eller bara på Södermalm, vilket jämfört med ett becksvart Västerhejde en helt vanlig tisdagkväll kan te sig nog så spännande och kosmopolitiskt.
Det är inte konstigt att man längtar bort ibland. Den gråa vardagen kan ge blödande skavsår, trots att den är både trådsliten och inbodd sedan länge.
Det har skrivits spaltmeter om detta i fina magasin med blankt papper, artiklar på temat "Så förgyller du din vardag" med fina tips och råd från peppande livscoacher med rosor på kind och solsken i blick.
Jag ger inte mycket för den typen av allmängiltiga uppmedhakan-reportage. Vem som helst kan tota ihop ett sådant koncept, det är bara att tänka flåshurtigt en stund och skriva ned de floskler man kommer på. Livscoach my ass.
Det där med att sätta färg på vardagen, det är ganska onödigt när allt kommer omkring. Min vardag har ändå en tendens att färglägga sig själv, vare sig jag vill eller inte.
Att leva och bo på Gotland var ett medvetet val. Vi ville att hjulen skulle snurra långsammare. Vi ville krympa vår värld, med allt vad det innebär från lättöverskådliga sociala nätverk till bekväma restider, hyfsat billigt boende och inte minst en varsam miljö för våra barn att växa upp i.
Det jag alltid glömmer bort när jag sitter där och längtar iväg är att livet på Södermalm inte är hakuna matata alla gånger. Vardag är vardag, oavsett gatuadress.
Att zickzacka sig fram längs oskottade trottoarer, mellan skyltar som ropar "Varning för ras" tillsammans med tusen andra stressade människor på väg till dagis med en sur unge i var hand. Eller den fuktiga trängselhetsen i den försenade tunnelbanan, kön till blåbussen vid Hornsgatan när det regnar underifrån klockan fem i november, kan någon säga mig då vems vardag som är i behov av färg?
Ser inte gräset lite grönare ut där borta? Skulle inte picknickfilten ligga bättre där? En illusion om något, det är klart att det är grönt på håll. Men väl där är det lika ogräsigt och lerigt som stället du lämnade.
Häromveckan var jag på årsmöte med den lilla föreningen Östergarnsbåtar. Vi åt kaka på Borgvik och diskuterade med allvarlig ton årets underskott i kassan på dryga tusenlappen som bland annat berodde på två glömda dieselräkningar.
Ensam i bilen på väg hem över Kräklingbo, Dalhem och Endre tänkte jag att det där med Stockholm och äventyr och häftiga grejer som målar vardagens väggar i skarpa färger, det är nåt jag klarar mig ganska bra utan.
Hellre låter jag två glömda dieselräkningar ge min tillvaro en svagt pastellfärgad ljusblå nyans.
Jag har ändå aldrig gillat Södermalm.
Veckans lista. Saker som sätter färg på min vardag.
1) Barnen. Vad hade jag gjort utan dem?
2) Fotbollen. Jo, vi vann premiären. Med 2-1.
3) Båten. Sjösatt i vackra Västergarn.
4) Huset. Det är i och för sig jag som sätter färg på det, men ändå.
5) Jobbet. Lokala nyheter är alltid närmast.