Inomhus går det att drömma om den gotländska sommaren
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min gotländska plantskolefavorit ligger i Stånga. Redan tanken på att svänga in på parkeringen och hamna under urgamla, högväxta träd som kanske heter lind gör mig lycklig. Å andra sidan är jag säker på att det finns helt otroliga gotländska plantskolor som jag inte har upptäckt ännu. Den tiden kommer. Den också.
Årets debut begick jag i år på en jätteanläggning av den här sorten som finns över hela Sverige. Det duger gott det med, även om det aldrig är samma känsla över massproducerade holländare som över hemdrivna frön. Att plötsligt finna mig betraktandes årets sättpotatis gör mig faktiskt glad på samma sätt som när jag oväntat stöter på en god vän, och samma händer när jag snubblar fram mot utbudet av ärter.
Ärter är gott. Tänk om jag skulle bejaka den senaste trädgårdstrenden, den som innebär att man odlar sina egna grönsaker?
Som om detta vore den enklaste sak i världen.
Ni anar bara inte hur många olika sorters ärter det finns, massor av fröpåsar. Det skulle vara fint att köpa flera olika sorter och låta dem växa tillsammans. Framåt augusti kan jag sedan skörda spritärter, märgärter och sockerärter i en salig röra, mångkulturellt värre.
Men ärtanarkin får vänta, det är inte dags för frösådd än, detta är i stället sticklingarnas gyllene tid. Små men starka pysslingar säljs just nu för en bråkdel av vad de senare kostar i vuxet skick, så jag stirrar lystet på änglatrumpeter, petunior, lobelior, pelargoner, dahlior och fuschsior...
Allt som hör sommaren finns i oerhörd mängd, men i miniformat.
Folk som vill sälja saker till en är förresten så duktiga numera på att kombinera. Självklart har de placerat behändiga sprayflaskor att vattna småttingarna med strax intill. De pyttesmå kommer snart att växa till sig. De kommer att behöva nya krukor, ny jord, mer plats, var ska jag husa dem? Tills de kan flytta utomhus för gott?
Det spelar så lugnande i högtalarna på plantskolan. En sådan där mild, utsmetad ljudmatta full av ingenting och idel harmonier. Den där sortens toner som kallades muzak eller hissmusik ända tills new age blev big business och övergick i betydligt lönsammare spakultur. Det är morgonlugnt och vardagstyst i plantskolan, jag är i princip ensam kund och överallt lukt av jord och den där speciella fukten som alltid finns i hus som är byggda av glas.
Året har börjat så ofattbart bråkigt och tråkigt. Stunden i växthuset blir en lisa för själen. Jag har ingen lust att gå därifrån. Jag gör mig gott om tid, i min tanke förflyttar jag mig till nybyggets gotländska trädgård där en lovande jordhög ligger och väntar på lugnare tider. Södervägg där. Det måste bli blåregn. Eller snabbväxande, odödlig bokharabinda, ett säkrare men tråkigare kort? Norrvägg där. En höstsyren med rosakantade blomklasar tillräckligt långt från väggen kanske? Räcker jorden till?
Långsamt går jag där och tänker. Placerar ut plantor här, några blommande tunnor där, funderar på hur pionerna och syrenerna mår, tänker att det kanske vore dags att satsa på en kluckande liten fontän.
En gång hade jag en liten vändbar pump i en vattenfylld terrakottakruka. Ett enkelt arrangemang, men ingenting förvandlar en trädgård till idyll så effektivt som ljudet av stillsamt plaskande vatten. Varma dagar tedde sig trädgården som en bortglömd eller i alla fall undangömd oas och den känslan tar tid att skapa. Så det gäller att jobba på med den gotländska myllan.
Att köra på den nogsamt undangömda elektriska sladden till pumpen med gräsklipparen är ingen bra idé. Tvärtom skulle jag vilja påstå, med bestämdhet. Bara så ni vet.
Men det sägs ju att man blir klokare med åren. I annat fall, funderar jag medan jag vandrar runt till de sömniga tonerna av ingenting, kan man satsa på en äng. Köpa lie.
Lie? Var köper man egentligen en lie? Finns liar utom på museum?
Pang. Där gick gränsen för mina fantasier om en blommande sommar. Slut på det gotländskt blommande drömlivet, dags att ta sig samman och återvända till den bistert gråblåsiga verkligheten utanför plantskolans livgivande kraft. En rask sväng bland trädgårdssoffor och parasoller innan jag knäpper ihop kappan och drar den blåa ullsjalen tätare om mig, sommarmöblemangen och grillarna ser fullständigt verklighetsfrämmande ut. Totalt oanvändbara. Fula kuddar.
Ut i den strålande, snabbt försvinnande marssolen kommer jag hur som helst med ett lass av blomster. Man ska inte ge upp, livet är starkt.
Vad fick jag med mig? Murklocka, de småblommande blåa sakerna som även säljs i en hel del snabbköp vid den här tiden, jättefint att ha för ögonen hemma i köket. När värmen kommer kan man ställa ut dem. Penséer förstås, om inte namnet ögontröst var upptaget borde blomman byta namn. Hemtrevnad, en hoper små gröna kullar som avskyr allt vatten som inte hälls på fatet.
Överst på lasset tronar en präktig ruska timjan. Varje gång jag passerar den ska jag klappa på den, den luktar himla gott.