Det är den där gamla berättelsen jag hörde en gång, om kampen mellan vinden och solen. Vinden sade: Jag är säker på att jag kan få av den där människans kläder. Och så började han blåsa, mer och mer tills det till slut rådde full storm. Men människan höll bara hårdare i rock och hatt.
När det var solens tur lät hon – jag tänker att det var en hon – strålarna lugnt och sansat flöda över jorden och människan tog av sig plagg för plagg.
Jag tänker mig att solen är skrattet, det kitt som förenar oss människor.
Det var i Liège, på centralstationen. Det var under de där tågluffaråren då vi ungdomar trädde städer som på strån, från ett ställe till ett annat dit hågen bar oss, då vi kunde sova under vilka förhållanden som helst, då vi färdades genom Europa på vin och bröd.
Det var i Liège i Belgien, på centralen, i väntan på ännu ett tåg. Mannen på bänken mitt emot föll sakta i sömn och började snart dra timmer i terminalen.
Roligt. Så outsägligt roligt, och omöjligt att hålla skrattet inne. Så där som det är ibland, du vet. Omöjligt att hejda. Så vi skrattade, jag och min resekamrat.
Droppen urholkar stenen, det vet vi, och skrattet sköljer med tiden bort det ledsna i sorgen.
I min plånbok har jag en ihopvikt liten lapp, som en bok, nästan, som min dotter gjorde när hon gick i småskolan. Jag har skrivit om det förr och jag gör det igen, för jag plockar fram den ibland när en påminnelse behövs.
”Var glad. Inte sur. Bara glad” står det. Naivt så klart, skrivet långt innan livets vassa kanter visat sig för henne, men ändå så sant och så rätt. Var glad. Inte sur. Bara glad.
Jag var och handlade, hastigt bara, en kväll när kylen behövde fyllas. Där i butiken fick två kvinnor fnatt, varför är oklart, men klart är att båda passerade gränsen och att det inte längre fanns någon återvändo.
Deras skratt vällde fram, ohejdat, som porlande fjällbäcksvatten glittrade det i novemberkvällen.
…och vi andra i butiken log, alla log, mot varandra, inom sig själva, en slags rening från all skit som alla alltid i någon mån bär.
Så härligt, som solen nästan.
Men där, i Liège, vi skrattade åt snarkningarna, vi såg oss omkring och alla gjorde det samma. Försökte hålla tillbaka, lyckades inte.
Jag minns ingenting av vandringarna i den där staden, på var ju ändå på åttiotalet, inte var jag kom från eller vart jag var på väg. Men jag minns skrattet så tårarna rann och hur till och med mannen vi skrattade med föll in i fnisset sedan han vaknat.
Så levande, livgivande.