Det talas ibland om duktiga flickor. Duktigflickasyndromet kallar man det.
Fenomenet har till och med en alldeles egen sång, vilken råkar vara en av mina absoluta favoriter - "Soli gynnar hälle". Om mor som ska kard u spinne och som aldrig far ga pa seide och dessutom ska hon hon tig u leide också.
Kvinnor som dubbelarbetar och bränner ut sig. Unga tjejer som kämpar med både betyg, kompisarnas gillande och smala kroppar. Får anorexi. Karriärkvinnorna som alltid ska vara bäst. Bloggkvinnorna som tävlar i grenen ”det perfekta livet”.
Jag är inte en sådan. Möjligen att jag hade vissa tendenser någon gång på låg och mellanstadiet, men sedan rann det raskt av mig och nu vid 28 års ålder är Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” mina favoritord.
Där emot tänker jag ofta på de duktiga flickorna, eftersom jag, som de flesta av oss, har ganska många omkring mig. Det är svårt att komma undan dem liksom.
Nu på senaste har jag dessutom börjat ändra uppfattning om dem. Kanske för att jag började fundera kring de duktiga pojkarna.
Jag har inte reflekterat särskilt mycket kring det förut, men visst finns det ju duktiga pojkar också? De där männen som jobbar heltid och sedan går direkt hem och ställer sig med det senaste renoveringsprojektet. Dubbeljobbar.
De där männen som aldrig säger nej och alltid ställer upp. Som alltid kan nästan allting faktiskt och som inte drar sig för att visa och hjälpa. De där männen som sliter på gymmen för att hålla bilringarna i schack, som springer på skolavslutningar och bvc-besök och jobbar hårt för att vara moderna och närvarande fäder. Som delar lika på hushållsarbete och barnavård och ägnar sena nätter och renovering eller allmänt husfix.
De har kanske inte bloggar där de lägger upp bilder på sina senast bakade cup cakes, men istället är de noga med att offentliggöra varje kilometer de sprungit eller varje aktivitet de gjort med barnen, på Facebook.
Det är aldrig synd om dem. När de duktiga männen varit duktiga hyllas de, beröms och klappas om ryggen. Om de duktiga kvinnorna där emot, skriv det sånger angående hur synd det är om dem. Haj u haj u ha och så vidare.
Det är konstigt.
Det funderar jag på medan snön smälter utanför fönstret och 2012 går emot sitt slut.
Det har varit ett bra år. Jag har inte varit speciellt duktig alls faktiskt, snarare tvärtom. Men det skiter jag i. Bara jag får vara glad.
Den där åldersnojjan, som ni brukar få läsa om kring den här tiden på året, har nog faktiskt lagt sig nu. Krisen är över. Jag har kommit till freds. 28 år (som jag fyller i januari) känns som en helt okej ålder. Jag är i fas.
Kanske blir årets nyårslöfte återigen att jag ska ta körkort. Kanske ska jag gå ner ett kilo eller två. Ska jag kanske sluta snusa? Ja vem vet. Man kan ju alltid försöka. Lyckas det inte så gör det ju inte så mycket.
Förhoppningsvis kommer det fler år och gör det inte det så är det inte hela världen om jag nu skulle råka dö som en körkortslös tjockis med prilla under läppen. Då är det nog viktigare att man har fått vara glad. Och glad, det är jag.
Gott nytt år på er.
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv // Jonas Gardell