Ingen tiara men kanske guld-tights?
Foto: RICHARD DREW
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då blir det Livet efter Melodifestivalen i min tideräkning.
Så tänker den sanne pessimisten istället för att se fram emot en rolig händelse tänker man att snart är det över och förbi.
Jag vågar nästan inte vara så optimistisk att tänka att Ainbusk går vidare.
Även om chansen är ganska stor att de gör det.
Bara alla gotlänningar får nävar ur byxlummar och ringer och röstar så.
(I sport och schlager verkar alla journalistiska regler om opartiskhet och kritisk granskning försvinna, nog är det märkligt).
Men jag vill så gärna till Globen.
Så innerligt, innerligt gärna att jag inte ens vågar hoppas eller tro att det ska gå vägen.
Annars är jag mest orolig över vad man ska ha för outfit.
Förutom att vara pessimist är jag också en katastroftänkare av stort format som jag berättat om förut.
Det finns nog ingen katastrof som jag inte spelat upp i min hjärna, allt som kan gå snett, från att förarstolen i bilen plötsligt ska gå genom golvet när jag kör i 90, till att dottern ska ramla ur sängen (bakåt, med huvudet rätt in i marmorfönsterbrädet).
Nå, min schlagerkatastrof är ju inte en katastrof i egentlig mening, utan bara ytterst pinsam.
Så här har min skruvade hjärna tänkt ur det...
Saxat ur en skvallertidning eller dylikt efter uttagningen i Linköping:
"Ja, sen är det ju så att Melodifestivalen nu för tiden bevakas av diverse reportageteam från landsbygden så fort nån från deras bevakningsområde är med på ett hörn nånstans.
En del försöker smälta in i mängden och vara lika hippa som vi som jobbar i Stockholm men ibland blir resultatet inte så lyckat".
Och så har de en gigantisk bild på mig iförd guld-tights, blank tält-klänning och tiara.
Blanka klänningen går nog bort, guld tightsen funderar jag ännu lite på, men tiaran är borträknad.
Annars är jag rädd att trassla in mig i nån sladd, ta fel dörr så att jag kommer utanför arenan och dörren går i lås och jag inte kommer in igen.
För det finns lite sladdar att trassla in sig i. Närmare bestämt 20 mil sladd.
Eller kablaaaaage som proffsen säger.
Det krävs också sju 18-meters långtradare för att frakta Melodifestivalen från stad till stad och 80 burkar hårsprej för hålla de tävlandes frisyrer på plats.
Detta och annat roligt om Melodifestivalen kan man läsa på helagotlands egen schlagersida. (www.helagotland.se/schlager)
På helagotland.se kan ni även läsa min blogg som ska leva inför och under Melodifestivalen och förhoppningsvis även e.m (efter Melodifestivalen).
Har också fått en presshandbok inför delfinalen i Linköping på lördag. (Har jag nämnt att jag ska bevaka Melodifestialen då?).
Sjutton sidor med tider och regler. Regel nummer ett är att reportrar inte får gå upp på scenen.
Jag menar, hur petig får man bli?
Vad spelar det för roll om jag sitter där på kanten lite diskret?
Jag lovar att inte störa.
Det gäller ju att var lite i form inför ett sånt här spektakel.
Det har jag i och för sig gett upp och siktar mer på Beach 2008 men jag kan bli så trött på vissa.
Jag försöker vara generös och tänka att det är roligt och vara glad och det funkar för det mesta men inte alltid.
Ni vet dom där som "slutar med smör på mackan" och inget mer och går ner 25 kilo på en vecka.
Det är så orättvist när en annan tränar 2-3 gånger i veckan och nästan har slutat att hetsäta men ändå har tvärnitat i viktkurvan.
Några som förhoppningsvis har kurvor som pekar neråt på vågen är de åtta killarna i "100 kilo kärlek-projektet".
I lördags hade de sin fest på Borgen för att manifestera sitt åtagande och visa upp hur det gått hittills.
Det verkar som en enda av de åtta fått bidra med hela viktminskningen så här långt.
Men publikens jubel och visslingar borde verkligen peppa de andra att bita i lite mer de också.
Det var nästan värre än när Måns Zelmerlöw uppträdde för några hundra tolvåringar på Ica Maxi och själv vill jag inte riktigt kännas vid att det faktiskt är min röst där på filmsnutten jag spelade in med mobiltelefonen...