Vi klamrar oss fast vid våra traditioner. Maniskt kämpar vi för att allt ska vara som förut, som det alltid har varit, som vi alltid har gjort.
Vi dricker julmust ur moderna petflaskor men med etiketter i gammal stil. Vi pyntar våra hem inför högtider för att få våra treglas energifönster att se handblåsta ut, åtminstone på håll och om man kisar i dunklet.
Vanans makt är stor, men traditionens större.
Och inget är mer traditionsbundet än mat. Saker får vara i princip hur äckliga som helst, ändå dukas de fram år efter år och jag fattar inte att ingen bara säger stopp, det räcker, låt oss skippa vörtbröd, lutfisk och surströmming och äta en god middag istället.
Den ihåligaste av årliga mathögtider, det är kräftorna.
Det finns inte ens en kräftpremiär längre, den är borta sedan åratal. Man kan äta de små kräken året runt om man vill och ändå blir det samma sak varje år i slutet av augusti.
Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja den här totala avrättningen av kräftor, men vi kan väl ta utseendet för att inleda med något.
Jag har som grundkrav att det jag äter ska se någorlunda aptitligt ut. Jag äter till exempel inte något som ser ut som bajs även om det skulle smaka glass.
Jag äter inte heller saker som ser ut som stora, röda spindlar med mördarklor och ögon på skaft. Som ligger där och plirar elakt likt något jag skulle kunna drömma mardrömmar om.
Men om man lyckas bortse från att de ser ut som nåt Gud ritade en stressig måndag morgon, då är det inget mot vad han gjorde med själva konstruktionen. För det kan omöjligt vara meningen att vi ska äta kräftor med tanke på hur svårt det är att bryta sig in i dem.
Steg ett i kräftkalaskursen är att kasta all form av värdighet överbord, vilket man förslagsvis stökar av direkt genom att tvinga på alla varsin pappmössa och en haklapp. För om vuxna människor behöver haklapp och pappmössa vet man att detta, det kommer inte bli vackert.
Väl inne i kräftan, efter en kort men våldsam kamp, överallt smet och inälvor och mitt i sörjan en analsträng som man inte ska äta.
Nähä. Inte äta analsträngen. Säger du det.
Jag är inte van vid att min mat har analsträngar överhuvudtaget och skulle aldrig drömma om att äta dem, men tack för tipset för jag hade nog missat analen bland all annan ävja jag har över händerna och underarmarna.
"Den som tar en snaps per klo till kräfter, brukar tänka efter dagen efter", skrev Tage Danielson och jag ser hans poäng. Å andra sidan, något behöver man ju döva sitt omdöme med, så jag fattar varför många kräftskivor urartar i fylleslag.
Lägg därtill att om du får i dig maximalt ett halvt hekto mat på en timmes kamp så kan du lätt räkna ut att snapsarna fäster bra.
Men visst. Det här är tradition och så här har vi alltid gjort.
Icke förty, härmed avlägger jag följande heliga löfte - vid nästa kräftskiva är det jag som tänder grillen med den förbannade pappmössan och brassar på en hederlig bit kossa.
Skulle detta hindra mig från att bli bjuden, ja då må det vara hänt.
Veckans lista. Eftersom vi ständigt bygger om vårt hus - de fem bästa verktygen.
1) Skruvdragaren. Alltid. Kostar den under 1 500 kronor, köp den inte.
2) Hammare. Bra att både förstöra och bygga upp med.
3) Multiverktyg. Eftersom du alltid glömt nåt när du ligger bland isoleringen på vinden.
4) Tigersåg. Master of destruction.
5) Slipmaskin.