Influensan "asiaten" härjade på Gotland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Av hundra elever i Sanda skola kom bara 51 i de olika klasserna. I en av klasserna kom bara fyra elever. Både mässling och influensa härjade med hög feber och ont i halsen. I Visbyskolorna låg ungefär en tredjedel hemma och var sjuka. Folkskollärare Gunnar Lingegård meddelade att sjukprocenten var stadd i ökning.
"Ja, asiaten är tydligen här", konstaterade förste provinsialläkare Georg Lundin, antalet fall ökade dagligen. Influensan var bara i begynnelsestadiet och det var besvärligt att ställa diagnos. "Det är åldringar och tidigare till krafterna nedsatta personer som kan löpa någon risk", sade han.
Några dagar senare skrev Gotlänningen att influensan hade fått större grepp om gotlänningarna än man först hade trott. Asiaten härjade över hela ön och man hade infört besöksförbud på sjukhusen. Så många av Gotlänningens tidningsbud var sjuka att tidningen i skrev och bad om ursäkt för att distributionen försenades.
VID RÄTTEGÅNGSSAMMANTRÄDET vid Allekvia tingshus i slutet av oktober 1957 vimlade det av Fåröbor, de fyllde både vittnesrum och åhörarbänkar. Tidningen skriver att det var som i gamla tider då Fåröprocesserna utgjorde de verkligt stora publikevenemangen på Allekvia.
Det rörde sig om en jätteprocess om virkesaffärer på Fårö där fjorton målsägare var inblandade.
"Man såg flera välkända Fåröprofiler med kraftiga örnnäsor och den trevliga Fårödialekten spelades in på stålband i åtskilliga meter", skrev tidningen.
Det rörde sig om ett tvistemål mellan ett par köpmän från norra Gotland, varav den ene var bosatt på Fårö. Det var frågan om ett åklagarmål där t f landsfiskal Mats Wikström var åklagare och svaranden en virkeshandlare från norra delen av det gotländska fastlandet. För virkeshandlaren yrkade åklagaren ansvar för grovt egenmäktigt förfarande i samband med virkesaffärer på Fårö. Svaranden som biträddes av jur kand Åke Ljungholm bestred åtalet.
Han hade kallat 14 målsägande och åtta vittnen till rättegången.
Det fanns på Fårö en känd köpman som brukade kallas för "Fårökungen", skrev tidningen. Han hade i många år haft ett stort inflytande inte minst på öns affärsliv då det gällde virkes- och skogsuppköp av öns skogsägare. Skogsägarna hade fått sina skogar utstämplade och virket utforslat till någon av de fyra sågplatserna på ön där de sedan hämtades av "Fårökungen" som förde virket till någon utskeppningshamn och som sedan överlämnade pengarna på sitt kontor. Detta hade fungerat utan problem.
Sen kom plötsligt en ny köpman till ön. Han reste runt och handlade upp virke av bönderna utan några som helst avtal med dessa. Han hämtade virket utan tillstånd av skogsägarna och hävdade att hämtningen skedde efter avtal med den gamle uppköparen.
Hans affärer brast i redovisningen på åtskilliga punkter och därför blev det åtal för olovligt förfogande. Han bestred olovligt förfogande och påstod att han handlat i god tro. Den gamle uppköparen förnekade att han skulle ha ingått något som helst avtal med sin efterträdare.
Under den fortsatta rättegången med långrandiga förhör framkom flera uppseendeväckande detaljer.
Köpmannen hade ofta åkt ut och mätt upp virket utan att meddela skogsägaren Denne i sin tur trodde att det var den gamle virkeshandlare som hämtat virket, med denne hade han ju ett avtal. När den nye köpmannen skulle svara varför han hade tagit virket utan att meddela markägaren skyllde han på att mannen som medverkade vid inmätningen var båtkamrat med markägaren som därför borde ha fått vetskap om affären. Att köpmannen i flera fall häftade i skuld för sina affärer berodde på att han ej fått betalt av uppköparen på fastlandet. Det visade sig att köpmannen inte i något fall haft avtal med Fåröborna och åklagaren ansåg att mannen gjort sig skyldig till grovt egenmäktigt förfarande och yrkade på fyra månaders fängelse.
PÅ GOTLAND låg en av landets tre avelsstationer för vit kalkon. Det var vid Bachérs i Ala. I slutet av oktober 1957 pågick märkning av en stor kull kalkoner, en märkning med kontrollstämplar och årsbokstäver som angav kvaliteten precis om vid kontroll av guld- och silvervaror, skriver Gotlänningen.
Den som hade ansvaret för arbetet var konsulent Olle Jaeger, chef för Sveriges Fjäderfäavelsförenings värpkontrollstation i Nykvarn i Södermanland.
1948 blev Edward Bachér den förste i Sverige som blev godkänd avelsuppfödare av vit kalkon och han hade nu cirka 400 kalkoner på sin gård. Ett steg som han inte behövde ångra, skriver tidningen. Kalkon var festmat och efterfrågan på kalkoner var stor från fastländska femtioårsmiddagar. Kalkonerna gick åt lika fort som de växta upp.
Konsulent Jeager sorterade ut de bästa djuren till avel.
Att föda upp kalkoner var en ömtålig uppgift, de späda kycklingarna fordrade ständig passning för att inte förvirra sig utanför värmelampans radie. Vid fem månaders ålder skulle djuren vägas och få en stämpel. Vid elva månaders ålder börjar kalkonen värpa. De som inte väljs ut för avel uppnår inte den åldern eftersom de går till slakt åtta månader gamla.
BEATA HERMANSSON, Havdhem och Karl-Erik Hammarström, Bro, Bro-älgen kallad tog årets Mästar- tröjor i orientering. Beata var klar för priset redan på tidigt stadium men innan Allklubbars fanns det en liten chans att Einar Dahlin eller Roma-Lawergren utan förnamn, skulle kunna lägga beslag på Gotlänningens tröja. Men Hammarström gjorde ett fenomenalt lopp och slog ut de andra. Han bevisa återigen att han var öns bästa orienterare. Det var ett tungt lopp i de våta markerna efter allt regnande. Markerna var helt enkelt drypande våta. Trots ett gott fastlandsinslag så blev det gotländsk seger.
Karl-Erik Hammarström forsade fram i de otaliga myrarna och ingen kunde hota honom. Tvåa kom Ingvar Norrby, Roma. Beata Hermansson gjorde sin sämsta tävling för året och hamnade på tionde plats. Men tröjan var ändå hennes efter tidigare seger.