Jag har influensa. Som vanligt får det mig att tänka på den skräckroman jag alltid har velat skriva. Den utspelar sig i Tingstäde fästning dit några personer har flytt för att undkomma influensan som härjar på Gotland. Tänk en muterad variant av spanska sjukan, med extremt hög dödlighet och snabbt förlopp. Alla kommunikationer med fastlandet har upphört, el och telenät ligger nere.
Överlevarna barrikaderar sig i fästningen, gör räder in till Visby för att bunkra bensin, mat, varma kläder. De tänder eldar och håller vakt och börjar berätta historier för varandra (tänk Boccaccios Decamerone). De utsätts för yttre militära hot och dödas en efter en.
Jag tänker ganska ofta på katastrofer i samband med sjukdom. Det kan ju bero på att det är plågsamt att ligga där under dubbla täcken och frysa och svettas och snora och ha ont. Det kan också bero på att jag konsumerat en hel del katastrofer och skräck via film och litteratur. Det ligger nära till hands, liksom. Ser jag en fullmåne tänker jag på jordens undergång. Ser jag en riktigt stor spindel tänker jag att den ska föröka sig och ta över världsherraväldet.
Det kan också bero på feberdrömmarna. I natt blev Visby invaderat av en främmande stat. Män i svarta kläder marscherade omkring och vi gömde oss bakom möbler, på balkonger, i garderober. Männen hade automatvapen och jag vaknade genomsvettig med bultande hjärta och knutna nävar.
Jag tänker även på jordens undergång varje gång strömmen går. Vid det stora avbrottet för några veckor sedan var det många som skojade om ryssen. Jag tänkte mer på levande döda. Zombies. Muterade virus. Jag funderade på hur mycket jag skulle kunna få plats med i bilen. Konserver, ljus, filtar, bensin. Och jag tänkte på hur lång tid det tar att köra till Tingstäde.
Förresten hade årets sportlov kunnat bli barnens sämsta vecka någonsin. En pappa som jobbar och en mamma som ligger lealös i sängen. Men så har vi farmor och farfar. Som sveper in och tar med ungarna på utflykter och till biblioteket och till fotbollsmatcher, som lagar mat och bjuder på fika, som leker och spelar spel och småpratar och är så där alldeles fantastiska. Tack för att ni finns.