Som utlovat kommer här min recension av Indienresan. Indien är i dag världens näst folkrikaste nation och det står inte på förrän de går om Kina. Just antalet människor, som varierar mellan 1 miljard till 1.3 miljarder beroende på vem man lyssnar på, är kanske det som är det bestående minnet av resan. Det var liksom folk precis överallt och då menar jag verkligen överallt.
Veckan innan jul satte jag och mitt resesällskap oss på planet som tog oss till huvudstaden Delhi. Utan att lämna terminalområdet åkte vi vidare till den heliga staden, Varanasi. Drömmen för miljontals indiska hinduer är att få både bada i den heliga floden Ganges och när allt är över få kremeras och spridas i floden. Tredje dagen slog den obligatoriska magsjukan till så toalettbesök är det bestående minnet av den heliga staden. Därefter tog vi oss till Agra som har en sevärdhet och det är Taj Mahal. På julafton besökte vi byggnaden som sedan 2007 räknas till ett av världens sju nya underverk. Och jo, det var väl fint.
Åter i Delhi fortsatte resan med diverse sevärdheter innan det strax före nyår bar av söderut och värmen i Kovalam. För mig personligen började resan där och då. Varmt och skönt med trevlig vattentemperatur var det som mötte oss. Dessutom gick det helt plötsligt att köpa öl. Eller någon smarrig drink för den delen. På stranden viftade och blåste badvakterna i sina visselpipor alla dygnets ljusa timmar. Till slut var jag tvungen att fråga de uniformsklädda männen varför de höll på som de gjorde. Svaret var att dirigerandet inte gällde oss västerlänningar utan det var riktat till Indier som med kläder från topp till tå besökte havet. Enligt badvakten är det inte ovanligt att de överskattar sin simförmåga. Efter några dagar på ännu en badort, Varkala, bar det av mot safari, teodlingar, båtåkning i det utgrävda kanalsystemet och några besök i byhålor med ett par miljoner invånare. Efter lite tågåkning anlände vi i halva januari till det mytomspunna Goa. Förutom att, som jag tidigare berättat, Indiens samtliga HD-åkare var samlade bestod stränderna och restaurangerna mest av ryssar. Alla menyer fanns på ryska och många i personalen behärskade språket för att på så sätt kunna locka till sig den köpstarka gruppen. En vecka senare lämnade vi Goa och åkte vidare till Mumbai vilket blev resans sista anhalt.
De fem veckorna innehöll så ofantligt många intryck när det gäller färger, dofter, försäljare, lurendrejare, folksamlingar, fattiga och rika så jag kan inte riktigt bestämma mig för om det var en bra eller dålig resa. Alltså; jag ångrar inte resan, men suget att återvända, som så många innan resan påstod skulle komma, tror jag knappast lär dyka upp. Som det känns nu är jag klar med Indien.
Bäst: när vi sista kvällen i Mumbai blev hembjudna till en före detta Väskindebo på indisk mat. Gott och trevligt!
Sämst: att aldrig få vara ifred.
Betyg: 3 av 5 Tingkvistare
Veckans låt har inte mer med Indien att göra än att den en dag dök upp i gatubruset i Delhi. Då blev jag glad.
The Maytals – Pressure Drop, 1970