Kvinnan är 89 år gammal och jag vet inte var hon var på väg någonstans.
Kanske hade hon varit i affären, eller vid brevlådan. Kanske skulle hon hälsa på en väninna, dricka kaffe och prata om tider som flytt, om när hennes ben var friska och synen klar för nu är hon funktionshindrad och har svårt att röra sig med leder stela efter ett långt liv.
Men det blev inget kaffe. Ingen mjölk blev inköpt.
Istället kom två 17-åriga killar och ryckte hennes handväska, de rånade henne på allt hon bar med sig och lite till.
Väskan, den innehöll kanske lite pengar, tummade fotografier och annat som gamla damer bär omkring på, men de unga männen fick med sig så mycket mer som de aldrig kan lämna tillbaka.
Jag sitter med stämningsansökan framför mig, ett helt vanligt A4-papper som vi på tidningen får många av varje vecka. Domstolspapper om brott och händelser som vi rapporterar om i små notiser på sidan sex eller sju. Det är lätt att bli blind oavsett vad man håller på med, tänker jag. Efter en tid ser man inte nyanserna, reflekterar inte över ordens innebörd utan lägger bara ett papper ovanpå varandra i högen. En stämning till, en dom till.
Jag vet inte varför jag fastnade för just det här. Ett rån bland andra. Två faktiskt, eftersom pojkarna dagen innan försökt sig på ett liknande dåd. Då slet de omkull en 70-årig kvinna som kom cyklande. Huvudet slogs i marken, två fingrar bröts. Men hon lyckades ändå hålla fast i sin väska.
Det tyckte killarna var roligt, att döma av att de efteråt skickade nedvärderande sms till varandra om att hon fallit och slagit sig.
Jag undrar vad de tänker nu, kvinnorna. Vågar de gå till affären igen? Kommer den 89-åriga damen försöka titta sig om med en nacke som värker och med suddig syn, rädd för vad som kan komma bakifrån, rädd för skuggorna och mörkret?
Jag undrar vad de tänker nu, 17-åringarna. Planerar de nya rån? Sitter de och hånflinar under förhören, tycker de att de var modiga och tuffa? Har de vunnit respekt i sina rubbade kretsar och finns det andra pojkar och flickor som ser upp till dem?
Som alltid när man pratar brott och straff är det lätt att dras med av sina känslor. Ropa på spöstraff och att låsa in och kasta bort nyckeln.
Det är sunt, så ska man känna när något är åt helvete. Det är naturligt att i ett första läge tänka öga för öga och tand för tand. Men rättsväsendet reagerar som tur är inte instinktivt, det ger ingen ett välförtjänt kok stryk trots att jag ibland kan tänka att det är just vad två 17-åriga ynkryggar behöver.
Jag är glad att de åkte fast, för kvinnornas skull som kommer få se rättvisa skipas även om de aldrig får tillbaka den trygghet de blev rånade på och - faktiskt - också för pojkarnas skull.
Med tanke på att rånen enligt åklagaren var planerade och inget verk i ögonblicket är det kanske för mycket att hoppas på, men det skulle kännas fint om de sitter där och ser sin egen mormor framför sig.
Jag hoppas att de ser kvinnorna och vad de rånat dem på.
Och jag hoppas att de skäms.
Veckans lista. Fula saker i stan.
1) Nya staketet vid Leva och Uteförskolan. Smälter fint in i miljön. Inte.
2) Snabbmatsbodarna vid hamnen. Varför där? Varför så fula?
3) Byggarbetsplatsen i hamnen. Varför lagom till turistsäsongen?
4) Snäckan utanför kongresshallen. Ungarna gillar den, kanske för att den liknar en jättestor snorkråka?
5) Silon på Holmen. Bygg bostäder där istället.