Det är söndag, januarisolen strålar från en krispigt blå himmel och jag är hemma, inne framför datorn. Jag känner mig stressad och spretig och kletig, borde försöka vila och borde försöka ta tag i alla måsten, kvävs av ett viljans vakuum och känner plötsligt att jag måste ututut - nu!
Tio minuter senare står jag och vovven Memma vid havet på strandpromenaden. Luften är frisk och hög, vågorna böljar rytmiskt smekande över rundslipade stenar och jag är lugn igen. Inifrån och ut lugn och än en gång översvallad av tacksamhet och kärlek till havet, himlen och hemmet i innerstaden.
Hundratals måsar guppar på ytan, pratandes om sådant måsar pratar om, medan Memma badar. Hon doftar hav och hund och hon är lycklig. Vi stannar länge vid vattnet, innan vi strosar tillbaka uppåt genom gränderna, stannar vid skyltfönster som lockar mig och vid gathörn som lockar Memma. Vi köper med oss grillad kyckling och delar den med katterna vid hemkomsten.
Efteråt tar jag itu med mina måsten, som nu känns som kreativa utmaningar som jag är tacksam över att ha i mitt liv.
Ibland behövs så lite.
Det är veckan före Rockskallen och lokalt och nationellt drar det igång en sunkig och onyanserad debatt om hur ett band inte får spela på galan. GA anklagas för att vara censurerande och diskriminerande.
Efteråt visar det sig att det rätt enögda SVT-inslag som först och kanske mest ivrigt kastade bränsle på hatbrasan, gjordes av brorsan till en av bandmedlemmarna.
Ibland behövs så lite.
Det är sommaren 2011, solen strålar och i Tofta känner några sköna människor att det vore najs med ett alternativ till den folk- och flistäta Stockholmsveckan i Visby, och drar igång en egen rockfestival. All musik är gratis och de tusen gästerna på premiären för Escape from the Stockholmsvecka är glada, tillfreds och tacksamma.
Efteråt prisas de arrangerande kusinerna Bengt och Kalle Wiman på Rockskallen för sin passionerade insats för den gotländska livescenen.
"Ibland behövs så lite för att det ska bli bra", säger en glad, rörd och tacksam Bengt Wiman - som vill och vågar satsa i år igen.
Det är vinter nu, men minns du den där alldeles speciella doften av solvarm hud? Jag vet inte om det har med D-vitaminet som bildas i kroppen att göra, eller om det är pigment-relaterat. Oavsett vilket doftar man likadant när man använder brun utan sol-kräm, vilket jag just nu fåfängt försöker bädda in vinterblekheten i.
Och plötsligt kan jag inte sluta tänka på Björn Ranelid, på om han alltid doftar så. Solvarmt, fast utan sol? Tanken gör mig besatt. Hur doftar Björn Ranelid?
Ibland behövs så lite.
Bäst just nu:
Laphroaig. Torv och kärlek.
Ett årsbesked. Bortglömda pengar på ett servicekonto till mitt sedan länge avslutade lån.
GA:s Rockskallen. Dels priset till Wimans, dels festen i lördags. Galet mycket folk, galen blandning av åldrar och stilar - och så TSOOL. So cool!