Genom oset från stekt lök och fläsk varvar jag min Vespa nerför Allégatan. Människor skymtar förbi därinne bakom pelargoner och köksgardiner. Jag hoppas att de har det bra. Men jag vet inte säkert.
För något har hänt de senaste åren. Plötsligt har det blivit så viktigt att visa upp sin egen lycka, oavsett om den finns eller inte. I motsats visar tv nästan uteslutande program med misslyckade människor. Gråtande par som anlitat dyra fuskbyggare, elen är livsfarlig, taket läcker och isoleringen har möglat. Förfärligt ensamma bönder i panorerade landskap i solnedgång som säger att det skulle vara skönt med en kram ibland. Och folk som tävlar i matlagning, men som blir så stressade av elaka juryn att allt går åt pepparn.
Då, för en stund i tv-soffan, förstärks vår egen lyckobild och vardag – som i jämförelse framstår som rena rama paradiset.
Att jämföra är så fel. Man behöver inte ha den flashigaste bilen för att kunna köra bil. En enslig stuga vid havet eller möjligen ett två-stjärnigt hotell i Krakow kan vara en fantastisk upplevelse. Ändå är det så lätt att börja jämföra. Med de som byter bil en gång om året och reser all inclusive till Karibien.
Jag hörde en av alla dessa så kallade experter i radion. Han sa att en av orsakerna till att människor i dag mår dåligt är att vi försöker tävla med varandra i lycka.
Att inte kunna glädja sig åt de egna små glädjeämnena i livet, utan istället leta och hoppas hitta den stora lyckan innebär en risk: Det är lätt att missa själva livet. Poff! Helt plötsligt kan allt vara över.
Jag tror att det är en träningssak. Men man kan öva sig att se. Tömma komposten är ett skitjobb som luktar illa, men att gräva ner innehållet i växthuset och plantera årets tomat- och basilikaplantor är klart mer positivt att fokusera på.
Saker som komposten påminner mig om att det är skönt att bli äldre. Men jag befarar att människor först i slutet av livet inser att lycka är ett val. Att det går att välja och fokusera på det ljusa, även om det mörka så lätt tar över.
Jag har hört att listan på vad människor ångrar allra mest toppas av drömmar. Eller snarare av att de förverkligat bara ett fåtal av dem. Män ångrar att de jobbat för mycket. Och missat mycket av sina barns uppväxt och sin partners sällskap. Rädslan att bli ovän gör att många saknat modet att säga ifrån eller uttrycka sina egna känslor. Brist på tid eller energi kan ha gjort att vänskap inte vårdats och runnit ut i sanden, och saknaden av kärlek och vänner är stor.
Jag hoppas slippa ångra så värst mycket. Livet är spännande och framtiden vet man ingenting om. I väntan på dess firar jag påsk i nuet, med familjen och nybryggd gotlandsdricke som just nu jäser i plastdunkar oroväckande svullna av trycket. Om inte Big bang inträffat i min källare räknar jag med en alldeles förträfflig påsk.
Jämför inte, njut av våren och lev så att så lite som möjligt behöver ångras. Glad påsk!