Den tungt beväpnade soldaten rusade rakt emot oss. Mellan oss och honom fanns bara Nordafrikas sandöken. Han skrek på arabiska och siktade med sitt automatvapen. Jag trodde jag skulle dö.
Tillsammans med några fågelskådande vänner var jag i Marocko. Saharas sand hade begravt resterna av ett trästaket. Med tubkikare, vanlig kikare och ett enormt teleobjektiv på kameran, smög jag hukande fram mot en sällsynt fågel. Inte visste jag att staketet under sanden omringade det kungliga sommarpalatset. Inte visste jag att här var förbjuden mark och rådde totalt fotoförbud. Med all önskvärd tydlighet blev jag på bråkdelen av en sekund varse precis allt detta.
Soldaten pekade på oss med vapnet. Han skulle omedelbart beslagta alla mina kikare och kameror, och själva var vi tvungna att följa med till förhör. Begravda i sanden skulle ingen sakna oss, tänkte jag. Kanske var det Dag Hammarskjöld. Kanske Olof Palme eller Ingemar Stenmark. För när soldaten lugnat ner sig och förstått att vi var svenskar gick det bättre. Vi lyckades backa ur den farliga situationen med livet, och alla kikare och kameror, i behåll. Fortfarande ryser jag när jag tänker på alternativet.
Efter det Marockanska intermezzot fick jag mig en tankeställare. Att vara fotograf är ingen konst. Jag brukar tänka att det är svårare att veta när man ska låta bli att ta en bild. Med tiden har magkänslan gett mig svaret. Människor i pinsamma lägen vill sällan bli fotograferade. Som mannen som hoppade ner i en gödselbrunn och crawlande lyckades få ett lasso runt halsen på kossan som ramlat i. Det var ingen tvekan om att han hellre hade valt ett annat tillfälle att bli fotograferad på. Men det var mycket bildmässigt, som min gamla redaktionschef Jan Olsson brukade säga.
Bilden är viktig, och ibland måste den tas. Men alltid med hjärtat hos den som blir porträtterad.
Under snart 30 år har jag tagit bilder på Visby lasarett. Nu skulle det vara slut med det. Nya ledningen ville införa sekretess, hemligstämpling och totalt fotoförbud. Ja, vill du ta en bild med din mobilkamera måste du fråga doktorn, sedan går det säkert bra. Men om jag skulle vilja rapportera om vart våra skattepengar går, hur de anställda mår eller om jag skulle vilja granska kvalitén på den vård vi får, då skulle det bli STOPP. Med hänvisning till att patienterna måste skyddas. Jag har gjort mycket nära reportage genom åren. I förtroende har jag följt människor i kris allt från stora bukoperationer till enduroförare som nedsövda spikats ihop igen. I sjukhusmiljö är jag i första hand medmänniska, och jag skulle aldrig fotografera någon mot sin vilja.
Ledningens fotoförbud skulle införas i tider då de anställda för länge sedan tappat räkningen på vilken omorganisation man befinner sig i. I tider då besparingar slår hårt och miljoner investeras – i att bygga om toaletter. Känslan är närmast rysk. Ingen grundlag i världen tillåter denna bildcensur. Jag tänker fortsätta ta mina bilder. Efter ett krismöte med media i veckan är lasarettsledningen beredd att backa. Förbudsskyltarna visade sig vara lika verksamma som de i den Marockanska öknen.