Det var på den tiden jag inte kunde förmå mig att lämna Visby på sommaren i tron, nej, övertygelsen om att jag skulle missa något. Jag är inte säker på vad, riktigt. Bara att det var något som skulle gå mig förbi.
Hängde på haken, drack pilsner, gick ut sent och kom hem tidigt, badade aldrig, bar inte ens shorts. Jag undrar vem jag var då.
Det är inte så länge sedan, egentligen. Eller jo, allt är relativt. Det är väl snart tjugo år sen. Jag var rätt nyinflyttad och det var som en ny värld hade öppnats för mig.
Och det hade den för all del: allt folk, alla möjligheter, allt som jag tyckte hände, varje dag, dygnet runt, hela tiden.
När jag nu tänker på de somrarna kan jag egentligen inte minnas något jag var med om som hade varit alldeles förfärligt att inte ha varit med om.
Jovisst, det var högt i tak på Schenholms emellanåt och jag fick se många suddiga gator i gryningen, men på det hela taget...nja, eller: nej.
Fast det var viktigt då, det är viktigt nu att minnas. Det var som i Magnus Ugglas låt: Som asfaltsbarn blir man galen om man är borta mer än en timme från stan.
Och jag som aldrig, verkligen aldrig, varit något asfaltsbarn, snarare är skogen mitt element.
Det är senare i livet nu, sedan rätt många år lämnar jag stan så fort det bara går. Det är roligt att staden lever upp, verkligen, men för mig: Bort från allt, bort från kaos. Bara tanken på att vara fast i Visby i juli ger mig aningen av panik.
”Jag kanske kommer över i juli” säger en del. Först avråder jag för att det är för pinsamt dyrt, kom inte hit, res någon annanstans istället, säger jag. Sen säger jag att ”inte träffar du mig i alla fall för då är jag inte kvar”.
Småland på sommaren, stugan vid kusten, den som pappa byggde när jag var ett. Pappa och mamma är borta sedan några år, nu är det jag som tagit över.
Barkbåtar, trädkojor, granithällsskrapade knän, födelsedagskalas, midsommarfiranden på logen, lukten av lut på grusvägen, klingandet av drickabilen på fredagaskvällen, så många minnen.
Jag söker mig till lugnet där så fort det går, bort från allt, sitter på altanen i kvällningen med bröd som är svart, olivolja, salt i en skål, iskallt mineralvatten, ser solklotet spetsas på trädtopparna, som en jättestor flaggstångsknopp balanserar den där uppe. Och jag missar ingenting..
Där mår jag bra, där mår jag som bäst. Allt det andra, vardagen, det som varit, det som kommer, det är sånt man tvingas hantera och försvinna in i ibland.
Men sommarens lugn där; ljudet av hammarslag och fjärran båtmotorer, är det bästa för en stressad själ.