Skiner solen? Öser regnet ner? Jag vet inte. Jag bryr mig inte. I dag är den sorgligaste dagen på länge. För ikväll står Håkan Hellström på Ullevi inför närmare 70 000 människor. Och jag är inte där.
Jag var femton det året som han debuterade. Femton år den kvällen min vän Martin ringde och ropade i luren att jag skulle sätta på tv:n. Där var "Känn ingen sorg för mig Göteborg" på Voxpop och Martin sa att det lät som ingenting man hade hört förut. Sen den dagen har Håkan sjungit min generations liv. Och jag och Martin låg och höll varandras händer och sjöng "vi är förlorare, vi två, sen vi var sjutton år" hela den våren sen.
På alla fester spelade vi Håkan och på min första Hultsfredsfestival spelade han, i sin sjömanskostym, på en liten scen. När andra skivan kom i tvåan på gymnasiet skulle vi precis fylla arton och Håkan sjöng "och jag var arton år, arton år, för tio år sen". Det var höst och jag och Sara skulle åka till Hultsfred och se honom där. Vi höll på att missa båten, men när vi började gråta framför killen i biljettluckan kontaktade han styrman direkt i telefonen och bad båten vänta. Vi fick hoppa på båten, men vi hann. Marit Bergman var förband och vi var de lyckligaste sjuttonåringarna i Småland den kvällen. Kom igen Lena blev årets låt det året och Håkan var överallt och aldrig mer på de små scenerna.
Ett kolikbarns bekännelser kom året efter studenten på våren. Jag bodde i Stockholm då och skulle precis dra vidare, mot drömmarnas stad, Göteborg. Som Håkan ju hade målat upp för mig genom sina sånger. Stockholm blev aldrig min stad och Göteborg var precis lika fantastiskt som jag hade trott. En bebis i magen fick mig att lämna stan som jag alltid kommer att drömma om.
Jag och min man blev ett par framför scenen när Håkan spelade första gången i Visby 2008. Senare dansade vi vår bröllopsvals till en av hans sånger och våra barn har alla varsin Håkansång som är "deras". Det finns minst en Håkansång för varje del av mitt liv. Högstadiet, gymnasiet, Stockholmstiden, Göteborgstiden, småbarnstiden, deppighetstiden, den lyckliga tiden och nu har han lyckats förse även min trettioårskris med ett gäng låtar också. I halva mitt liv har Håkan sjungit det.
Ikväll gör han sitt livs största spelning och jag är inte där för jag pallar inte att lämna min lille son under de, minst, trettiosex timmar som krävs för en tripp till Göteborg. Jag hoppas ändå att det blir världens bästa konsert och att Håkan får allt jubel som han förtjänar. När ungarna har somnat ska jag nog sätta mig och tänka på, när jag var sjutton år.
Skyll dig själv inget händer här. Men det gör ingenting om dina händer är här. Skyll dig själv, för folk vill gärna lära känna dig. Men nej, för jag har inte sett nån som dig än. Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år.