För några veckor sedan drog sångfågeln Whitney Houston sin sista suck. Därefter har hyllningarna i massmedia från en mer eller mindre enad journalistkår varit löjligt enorma. Begravningen bedömdes till och med som så intressant att den sändes i svensk tv. Hyllad av samma personer som för bara något år sedan tävlade i vem som kunde såga stjärnan hårdast vid hennes sista Sverigebesök har nu istället tävlat om vem som kan tillverka den största extrabilagan till hennes ära.
Personligen tycker jag det är synnerligen orättvist att exempelvis Joe Strummer eller nyss avlidne Michael Davis (MC5) aldrig fick sådana exempellösa hyllningar när de lämnade in. Hur fel jag än tycker det är fattar jag naturligtvis att det är försäljningssiffror som styr rankingen av vem som anses störst och viktigast inom musikbranschen, men för mig finns Whitney enbart kvar i minnet av en anledning. Ur ett Popgissperspektiv kan det kanske vara bra att ha koll på hennes nära band med både Dionne Warwick och Aretha Franklin. I övrigt håller jag fullständigt med en vän som uttryckte sig som följande när dödsbudet om MC5’s basist nådde oss i söndags:
Har på allvar aldrig förstått storheten med Whitney, men det som Michael Davis medverkade till har jag inga som helst problem att förstå storheten i.
Då var det alltså dags för Popgiss igen och jag har inför lördagens tävling noterat ett litet trendbrott. Om det något lägre deltagarantalet beror på att förra årets minst sagt svåra Mellangiss skrämt iväg några nykomlingar (den så kallade Looserville-effekten) låter jag vara osagt, men för första gången på 12-14 år har trenden med ökande antal anmälda lag brutits. Trots detta är det över 250 personer som är med och kämpar om titeln i "Världens kanske viktigaste tävling".
Vem drar längsta strået i år?
Precis som krönikörkollega Stuhre tror även jag att segrarlaget återfinns bland Dr Zoom & The Sonic Boom, Looserville USA och Top Modern. Dock, skulle jag även vilja höja ett varningens finger för krönikörens eget lag, Gamnackarna, som en potentiell slutsegrare. Att ha bra koll på arrangörernas favoritartister/skivsamlingar har genom historien visat sig kunna vara den där lilla fördelen som kan avgöra hela tillställningen. Dessutom har två av lagets medlemmar så mycket hemmaplansfavör det går att få i de här sammanhangen.
Det var mig då en enad engelsk journalistkår som helt plötsligt kände sig manad att hylla Zlatan efter Milans seger mot Arsenal. Som vanligt blir det bara löjigt när "den långe" ska recenseras. Han har, trots att många hävdar det, aldrig varit bäst i världen och han har lika lite, som minst lika många hävdar, aldrig varit sämst i världen heller. Det har i Sverige aldrig funnits en sådan vattendelare som Zlatan där folkets betygskala endast verkar bestå av svart eller vitt.
VECKANS TRIPPEL:
* Idag klockan 17:00 pratar Jakob Larsson, Janne Bertholdsson och jag pophistoria igen. Lyssna på del II via radion eller på nätet.
* Popgiss 2012.
* Wilco på måndag, Thåström på onsdag och mot New York på torsdag.
VECKANS FRÅGA:
Hur i hela friden blev Djurgårdens hockeykrigare så oerhört ynkliga?