Hur orkar folk hata sÄ mycket?
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Jag kan inte komma pÄ nÄgot annat som blivit sÄ oumbÀrligt pÄ sÄ kort tid. Vi skulle klara oss bÀttre utan bilar Àn utan internet.
Det Àr lÀtt att sjunga internets lovsÄng. Det Àr lÀtt att hylla den lÀttillgÀngliga informationen, interaktiviteten och allt det dÀr. Och nu nÀr vi har det kan vi givetvis inte leva utan det.
Men samtidigt, herrejösses vad skit det samlas i den dÀr cyberrymden. Jag menar inte bara all denna skrÀppost som min mejlbox fylls med (vÄrt skrÀppostfilter hÄller ungefÀr lika tÀtt som mitt fotbollslag, det vill sÀga inte alls), barnporr och annan kriminell dynga.
Internet har ocksÄ blivit en mötesplats för folk som hatar.
Och jag baxnar nÀr jag ser hur mÄnga som hatar, hur mycket de hatar och jag undrar hur de orkar hata sÄ och samtidigt leva ett normalt liv.
Nu vet jag inte vilka de Àr eftersom de naturligtvis alltid, utan undantag, Àr anonyma, och de kanske inte alls lever normala liv. Men ÀndÄ.
För det hÀr med interaktivitet har en baksida, det Àr sÄ lÀtt att hata anonymt bakom ett tangentbord, det Àr lÀtt att reagera snabbt pÄ uppstuds och skriva elakheter nÀr man inte behöver stÄ för dem.
Det Àr bara att kolla pÄ den hÀr tidningens eget debattforum pÄ nÀtet. Anonyma mÀnniskor som svingar till höger och vÀnster, tycker om allt och ingenting utan att vÄga stÄ för sina Äsikter med namn.
Och dÄ Àr ÀndÄ vÄrt forum snÀllt och förhÄllandevis vÀlordnat jÀmfört med mÄnga andra.
Jag kÀnner en tjej som bloggar, mÄnga lÀser det hon skriver och det Àr verkligen helt sinnessjukt vad hon fÄr stÄ ut med. DÄrar som hotar och förolÀmpar med ord jag inte har lust att skriva.
Varför hatar de henne? Varför lÀser de ens vad hon skriver om de nu hatar sÄ mycket? Det bara sÄ korkat, lÄt bli att lÀsa och du slipper bli förbannad.
Nu hÀvdar vÀn av ordning, med viss rÀtt, att det hÀmmar den fria debatten om alla alltid mÄste stÄ för vad de sÀger. Okej, jag köper det men bara till viss del. För visst Àr det sÄ att om nÄgon vill kritisera sin arbetsgivare i ett debattforum sÄ Àr det inte sÄ smart att skriva under med namn. Det kan om inte annat bli svÄrt att löneförhandla dÄ.
Men det dÀr gÀller ÀndÄ bara en brÄkdel av allt som skrivs. Det jag tröttnar pÄ Àr de slentrianmÀssiga personangreppen, futtigheten och hatet, folk som bara slÄr och spottar för att de kan, för att de slipper ta ansvar för sina Äsikter.
Det finns ett ord för sÄna som dem:. Fegisar.
Internet Àr inte heller rÀtt plats för en rÀttstavningsfascist som jag. Man kan tro att det hÀr med rÀttstavningsprogram bara Àr en myt, för det verkar inte vara mÄnga som anvÀnder dem.
Nu ska det sÀgas, i Àrlighetens namn, att vi skriver fel i tidningen emellanÄt ocksÄ och det Àr alltid lika pinsamt. Felstavade ord kan förstöra en hel förmiddag för mig, för att inte tala om de gÄnger vi stavat fel till namn.
Att vi som journalister ska stava rÀtt och anvÀnda korrekt svenska Àr vÀl det minsta man kan begÀra av oss.
PÄ min förra tidning, Expressen, var det förvÄnansvÀrt ovanligt med lÀsarmejl. Antagligen för att folk tÀnker att en kvÀllstidningsjournalist struntar i att lÀsa sÄnt.
Det stÀmmer inte, jag och alla mina dÄvarande kollegor lÀste allt och försökte dessutom svara pÄ de flesta.
Ibland kunde till och med hatmejlen bli roliga i all sin torftighet, de dÀr dÄrarna som skriver med stora bokstÀver, varvar felstavade svordomar med könsord och sen avslutar med ett kÀckt "dra Ät helvete bögjÀvel".
Vad svarar man pÄ sÄnt?
Det fanns tvÄ Àmnen som mÀrkligt nog alltid genererade drivor med mejl - Michael Jackson och hundar.
NÀr jag var stationerad i London skrev jag ett tag spaltmeter om Wacko Jacko och hans nÀsa, ungar, munskydd eller vad det nu kunde vara. Hans svenska fanclub satte tydligen upp mig som etta pÄ sin hatlista, för jag fick sÄ mÄnga "dra Ät helvete"-mejl att det blev komiskt.
Och hundar Àr ett kÀnsligt Àmne. SÀrskilt om det nÀrmar sig raser som per automatik blir klassade som kamphundar pÄ kvÀllstidningarnas löpsedlar.
Dagen efter en artikel om en hund som bitit ihjÀl en bebis eller nÄt i den stilen, hade jag alltid 50 mejl med rasbeskrivningar och sÄnt som gick ut pÄ att bevisa att just den rasen egentligen Àr vÀrldens snÀllaste familjehund.
Nu Àr det bara för den som kan och orkar att ge sig ut pÄ nÀtet och tycka till om den hÀr krönikan, anonymt eller med namn om ni törs.
Det Àr mÀrkligt nog svÄrt att hitta profilskribenterna i de gotlÀndska tidningarna pÄ hemsidan, det brukar vara tvÀrtom, men den som söker skall finna.
Listan! Fem saker jag inte gillar med internet.
1) SkrÀppost.
2) Reklambanners som lÀgger sig över hela sidan.
3) Virus.
4) Folk som hatar anonymt.
5) Att nÄn, Ätminstone i teorin, kan spionera pÄ mig och sno mina pengar.