Land skall med lag byggas.
Om detta råder ingen tvekan. Gör man bort sig får man betala priset.
Men priset står inte alltid i proportion till själva händelsen. En liten sak kan bli dyr när snöbollen sätts i rullning, när moralpaniken rasar likt präriebränder över internet och med både gamla och nya medier beredda att hälla bensin på lågorna.
Vi är snabba att döma, och vi ställer höga krav. Kanske är det så människan fungerar, samtidigt som vi fyller på med en rejäl dos jante och därmed skapar en idealbild som i många fall är i princip ouppnåelig.
Det färskaste och kanske bästa exemplet på någon som skitit i det blå skåpet och fått betala ett orimligt pris är Ola Lindholm. Han var populär barnprogramledare i Sveriges Television och chefredaktör för tidningen Kamratposten.
Tidigare i år blev han tagen av polis misstänkt för ringa narkotikabrott. Han hade spår av knark i blodet, något som han kanske eller kanske inte fått i sig avsiktligt. Bara han vet vad som hände, och rättegången pågår.
Jag är inte knarkliberal. Ola Lindholm har gjort bort sig på ett eller annat sätt. Knark är dåligt.
Men det som hände saknar helt rim och reson. Ola Lindholm fick inte bara sparken från Sveriges Television - de raderade honom fullständigt ur de sökbara arkiven som om han aldrig funnits.
Långt innan rättegång och dom tog det statliga tv-bolaget sin hand från honom och gav honom istället en spark i ryggen rakt ut i snödrivan.
Bollen fortsatte att rulla och Bonnier fick brått att plocka bort Lindholm från jobbet på KP.
SVT försökte hålla igen lite i rapporteringen, kanske för att tona ned det för dem pinsamma faktum att Ola Lindholm överhuvudtaget satt sin fot i deras fina lokaler.
Han må har gjort bort sig, Ola, men ändå. Jag tycker synd om honom.
Det han har (eller inte har) gjort har fullständigt raserat en tillvaro och det känns inte rättvist.
Ola Lindholm gjorde av vad jag förstått ett gott jobb som chefredaktör. Han var grym som programledare och mina barn gillade honom. Hade jag haft problem med att han ledde "Wild kids" i höst även om han skulle erkänna att han tagit det där knarket avsiktligt?
Nja. I så fall skulle vi tvingas sparka halva mediasverige på ett bräde, och bannlysa folkkära idoler som Börje Salming, Mats Wilander och Patrik Sjöberg för all framtid.
Var hamnar vi om vi kräver att alla som syns i offentligheten, vare sig det är som programledare, politiker eller chef ska vara helt fläckfria in till skinnet?
Det finns säkert fog att ifrågasätta vissa mediers hantering av Lindholmstoryn. Detta är en klassisk variant på temat "kändis trampar i klaveret", en typ av historia som alltid har alltid sin trogna målgrupp.
Men att både SVT och Bonnier drabbas så av den brinnande moralpaniken att de vägrar stå upp för en kollega och anställd är ändå mest klandervärt.
Ringa narkotikabrott ger dagsböter.
Vad fick Ola Lindholm? Livstid?
Det var kung Karl XV som skrev att "land skall med lag byggas" redan 1859.
Däremot var det Janne "Loffe" Carlsson som sa "nu har du skitit i det blå skåpet", i filmen "Göta kanal" från 1981.
Betydelsen är att "nu har du gjort bort dig" och jag har aldrig fattat vad ett blått skåp har med den saken att göra. Vilket skåp? Var fanns det? Varför får man inte skita i det? Frågorna är många.
Som uttryck hör det ändå, begripligt eller ej, till mina favoriter.
Nästa vecka: Listan ni inte får missa - de fem bästa alternativa verktygen.