Hur mycket får ungdomsidrott kosta?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var inte direkt någon överraskning.
Jag känner en förälder som under ett år betalade 25 000 kronor i Stockholm för att hans 15-årige son skulle få spela i en av de finare klubbarna. Då ingick visserligen en resa till ett annat europeiskt land i avgiften. Men i varje fall.
Ishockey har länge varit en sport för barn vars föräldrar har det bättre ställt än genomsnittet. I varje fall på fastlandet.
När jag jobbade i Södertälje gjordes en undersökning vilka hemförhållande deras ungdomsspelare kom ifrån. 99 procent bodde i villa eller i bostadsrätt. Merparten av föräldrarna var egna företagare eller högre tjänstemän.
Att vara förälder till ett barn som spelar ishockey kan dessutom vara ett heltidsjobb. På fastlandet hör det mer till en regel än undantag att ungdomslagen får istider på eftermiddagar. Vilka föräldrar har tid att skjutsa då?
Det är dessutom en dyr sport. Fötter växer och skridskor som kostar par tusen måste inhandlas varje år. Klubborna kostar numera också ett par tusen kronor styck. De gamla träklubborna existerar inte längre.
Här har ishockeyn ett problem. Därför väljer många ungdomar andra sporter. Det är billigare att spela innebandy och basket.
Enligt Riksidrottsförbundets undersökning är totalkostnaden i landet 10 740 kronor per år för ett barn i åldern sju till 15 år som spelar ishockey. Ridsport är nästan lika dyrt, 10 405 kronor.
Billigaste idrotterna i den här åldersgruppen är gymnastik (2 360 kr) och lite förvånande golf (3 500 kr).
Det här är ett riksgenomsnitt. Dyrast är det i storstäderna, billigast på landsbygden.
Noterbart är att alla tillfrågade föräldrar tycker att de får valuta för sina pengar. Och det är naturligtvis viktigt. Liksom att barnen tycker att det är kul, och inte känner sig tvingade.
När mina föräldrar växte upp fanns det inga tv-apparater.
När jag själv växte upp fanns det till en början en kanal, sedan kom den andra 1969 när jag var tonåring.
Sista december 1987 skrevs tv-historien om helt och hållet. Tv3 bröt monopolet genom att börja sända från London för att kunna visa reklam.
Sedan har det gått fort.
Nu kan man ha hur många tv-kanaler som helst. Om man vill betala förstås.
Jag betalar 672 kronor i månaden för mitt tv-utbud. Sedan tillkommer den obligatoriska tv-licensen. Jag har tillgång till 49 kanaler. Plus att jag har något som heter säsongskortet. Kortet gör att jag kan se alla elitseriematcher i ishockey och alla allsvenska fotbollsmatcher. Jag har det här kortet av en enda anledning: att kunna se Södertäljes matcher i elitserien i ishockey.
Om Södertälje - mot all förmodan - åker ur serien säger jag upp säsongskortet direkt. Och då åker Canal plus också ut och vips minskar jag min månadskostnad med 500 kronor. Man måste nämligen ha Canal plus för att kunna ha säsongskortet. De som säljer de här abonnemangen vet hur man ska göra för att få ut det mesta av kunden.
Jag kan dock med handen på hjärtat säga att jag ser mycket mindre på tv än idag än vad jag gjorde före 1987.
Nu väljer jag istället väldigt noga vad jag tycker är värt att titta på. Av 49 kanaler har jag glädje av kanske tio. Övriga hade jag kunnat vara utan.
I veckan gick Vägverket ut och uppmanade oss bilister att börja fundera på att sätta på vinterdäck.
Därmed börjar mitt sökande efter vintern. Kan dock meddela att jag ännu inte har sett någon bil med vinterdäck. Det snöade dock så nära oss som i Stockholm i tisdags kväll. Så snart så.
I helgen missar jag inte att koppla av riktigt ordentligt. Och se på lite fotboll och hockey. Och kanske blir det lite golf, om nu inte vädret blir alldeles för hemskt. Och då tänker jag på blåsten. Bara tanken att slå ut en boll i full motvind får mig att stanna hemma. Då kan jag lika gärna kasta iväg en bumerang.
Trevlig helg!