Men jag börjar med det som senast fick mina ögonbryn att höjas, nämligen den statistik som svart på vitt visar att landets vd:ar höjt sina löner med över 50 procent, alltså fördubblat sina löner, de senaste tio åren.
Inte för att man blev förvånad men det var intressant att se siffrorna så där avskalat redovisade som en rak nyhet.
Erland Olausson, avtalssekreterare inom LO, frågade sig i SVT i går hur det kan komma sig att dessa höjningar inte är något hot mot den svenska ekonomin medan blygsamma höjningar på 3-4 procent för de mest lågavlönade är att klassa som hot mot rikets säkerhet. Hans ord föll inte exakt på det viset men innebörden var densamma. Förklaringen till de kraftigt höjda arvodena för styrelseledamöter skulle vara att man antagit en ny bolagskod vilket kräver stort ansvar för den högsta ledningen i företag.
Olausson bemöter detta med det faktum att man i och med koden (som är frivillig att följa) har fått en manual på vad jobbet innebär. "Jag tror inte de skulle acceptera om vi sade att våra medlemmar ska ha väsentligt högre lön för att de nu ska börja göra det jobb de är anställda för" sa Erland Olausson till Rapport.
Och det är bara att stämma in i hans resonemang.
Nu var underlaget till nyhetsinslaget en LO-rapport och även om tolkningarna kan göras på olika vis så kvarstår kalla fakta om lönegapen: Det går typ 41 industriarbetare på en vd i dag och det är väl ungefär där som man måste bestämma sig: hur många arbetare ska det gå på en vd?
En annan fråga är hur mycket våld och död den som sig i leken ger får tåla?
Jag talar naturligtvis om idrottens besynnerliga värld. Om en full dansk/svensk som för alltid skrev in sig i fotbollshistorien och som blev föremål för hur många krönikor som helst efter landskampen Danmark-Sverige.
Jag har inte lusläst alla, bara konstaterat att de flesta gått ut på samma sak: han var/är en idiot som aldrig mer bör visa sig på allmän plats. Typ.
Förutom en krönikör som jag läste vartenda ord av och det var Magnus Hagström som skrev på "Sidan 4" i Expressen den 5 juni.
Klockren.
Jag gillar idrott och att folk utövar olika sporter tycker jag är lika självklart som att vi äter mat och gör andra saker som vi gillar och mår bra av.
Det jag motsätter mig är när man har bestämt sig för att det inte längre är en lek eller att syftet är att må bra, utan där det enda syftet är att tjäna pengar.
Där liv sätts på spel för pengars skull.
Fullt medvetet och med iskall beräkning.
När en fotbollsspelare kan ha en lön som får ovan nämnda vd:löner och styrelsearvoden att framstå som skrattretande, då har det gått fel nånstans.
Jag har dock aldrig lyckats formulera mig lika bra som Magnus Hagström och jag rekommenderar verkligen er som inte läste hans krönika att göra det.
Ett kort utdrag:
"Män i kostymer analyserar med gravallvar varje händelse i varje fotbollsmatch av betydelse. Och när det inte är match ägnar man tid och kraft åt allt annat som rör fotbollen: spelarövergångar, klubbarnas ekonomiska situation, förbundskaptenernas sätt att hantera medier. En fråga som om tränarna bör ha kostym eller inte kan bli föremål för intensivt tyckande i spalter och internetforum. Antalet människor som professionellt kommenterar fotboll överstiger vida de som skriver om till exempel klimathotet eller det pågående G8-mötet i Rostock".
Hagströms tes är att "den danske idioten" handlade helt logiskt vilket borde vara självklart för alla som följt uppladdningen till matchen i media. Där har man (vi) "med hjälp av specialbilagor och krigsmetaforer som Slaget om Öresund" byggt upp en närmast hysterisk stämning.
Vi behöver inte gå till landskamper för att hitta exempel på märkliga värderingar. En allsvensk fotbollsmatch är i dag inget man tar med sina barn till (om man nu skulle vilja det).
Var är alla som skrek usch och fy över den tecknade serien South Parks språk? Är det nåt som borde barnförbjudas så är det väl fotbollsmatcher där vuxna män anser det befogat att klappa till alla som inte vrålar samma lagnamn som en själv mellan starkölshalsningarna.
Jag är själv en tävlingsmänniska och den första frågan jag ställer mig när det ska lekas eller tävlas är:hur vinner man? Jag fattar att man inte kan ha serier i någon sport, där det inte går ut på att vinna.
Men det finns ungefär ett universum mellan sund vinnarinstinkt och det som råder i dag, liv eller död.
Skulle man behöva ytterligare exempel på att något är sjukt är det bara att se den danska tv-dokumentären (SVT 15 maj) om den stora mängd unga, fullt friska, fotbollsspelare som de senaste åren fallit döda ner på plan vid match eller träning.
När ska någon säga stopp?.