Hur kan man leva om man inte andas?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Just dessa stunder, när livet/ödet/Gud/slumpen ställer livet på ända, är stunder vi tacksamt borde vårda och lära oss av.
Inte svära och förbanna.
Förra veckan i mitt liv var... intressant. Jag ska inte gå in på detaljer men jag tvingades tänka till både en och två gånger och mitt i alltihop skulle jag iväg på fastlandet ett par dagar. Något som kräver en del logistik för min del.
Men mitt i alltihop blev jag ändå säker på att jag är på rätt väg.
Att mina val är rätta och bra för mig.
Det känns så himla skönt.
En annan insikt jag gjort, innan det blev så där ovanligt, är att jag titt som tätt glömmer att andas.
Insikten kom på ett prova-på-pass i frigörande andning.
Jag har varit oerhört nyfiken på det länge och när jag träffade Patrik von Corswant som beskrev det som något av det bästa han gjort, då bestämde jag att prova.
För kan en jordnära och förnuftig storbonde i Barlingbo rekommendera det, då måste det också vara något för mig också.
Sagt och gjort och det var verkligen intressant och gav mersmak.
Efter denna andningsträning har jag av naturliga skäl mer och mer reflekterat över hur jag egentligen andas och upptäcker titt som tätt att jag har en otroligt ytlig och extensiv andning, jag behöver knappt andas alls, faktiskt.
Läste nånstans att man som barn lär sig att andas så lite som möjligt när det blir läskigt eller man vill undvika känslor. En bra metod att skydda sig med som barn men knappast funktionellt som vuxen i en vuxen värld.
Samtidigt som jag märker att jag knappt andas — och hur tror man att man kan leva om man inte andas — upptäckte jag att jag kan spänna hela kroppen, trots att jag ligger och ska sova, eller i någon annan situation där det verkligen inte krävs någon kroppsansträngning.
Och det hör såklart ihop, när man spänner sig slutar man andas och när man slutar andas spänner man sig.
Så nu försöker jag andas mer normalt och spänna av.
Dessutom har jag anmält mig till en studiecirkel i Mindfulness.
Hej, mitt nya liv, här kommer jag!
Såg att min förra krönika lett till debatt på helagotland.se.
Nån dag ska jag läsa den.
Först ska jag bara samla kraft och energi och manifestera massor av kärlek i mitt hjärta för att klara alla smädelser som jag utgår från är en central del i debatten.
Allt annat skulle förvåna mig.
En del av min händelserika förra vecka innebar att jag fick testa den gotländska sjukvården.
Den fungerar kan jag vittna om. Mycket bra till och med.
Vilka fantastiska människor.
Fast doktorns råd att jag skulle ta en ipren om jag fick lika ont igen gav jag inte mycket för.
Om det hade hjälpt med ipren hade jag aldrig belastat den redan tungt ansträngda vården, jag lovar.
Nästa vecka ska jag äntligen komma iväg och se Gotlandsrevyns "Dundakalas" och det ska bli riktigt roligt att sätta sig och bli underhållen ett par timmar.
Men det var inte helt självklart att hitta en föreställning där det fanns plats kvar så är du också sent ute, passa på för rätt som det är, är det slut och man sitter där som ett frågetecken: "Va, har dom redan slutat spela?".
Så brukar det i alla fall vara för mig, trots att en föreställning kan gå i en månad eller längre, får man sällan tummen ur och pallrar sig iväg.
Därför tänker jag försöka komma iväg och se Gullin-pjäsen på Länsteatern så fort som möjligt. Vet alldeles för lite om denna jazzlegendar och hoppas bli lite klokare efteråt.
Nu är det bara 17 dagar kvar till Melodifestivalen i Linköping. Ni som vill veta hur Ainbuskar har det inför tävlingen kan läsa deras blogg på tidningen Må Bra:s hemsida.
Tänkte testa en lite kortare krönika den här gången. Dels av tidsskäl, dels för att en krönikörkollega tyckte att 3000 tecken räcker gott och väl.
Nu är jag uppe i 3800 så det är hög tid att sätta punkt.