Jag har blivit kallad en del intressanta saker på sistone. Exempelvis prostitutionsförespråkare, i webbdebatten efter min krönika om tillfredsställelsen av att bli såld på välgörenhetsauktion.
Själv kallar jag mig liberal. Li-be-ral.
Det kan betyda mycket. För mig betyder det att jag tror på och förespråkar individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Det betyder att jag också (främst en del fortkörning åsido) respekterar lag och rätt - utan att för den skull tycka att alla lagar är rätt.
Den där webbdebatten, det där behovet av att på gott och ont definiera sig själv, andra och livets beståndsdelar, fick mig att fundera. Över vad jag egentligen är, och hur jag kom att bli det. Liberal, alltså.
Eller nyliberalt pack, som min tämligen konservative kollega Magnusson brukar kalla mig. Kärleksfullt, när våra diskussioner går heta på redaktionen. Då brukar jag kontra med att kalla honom för världens yngsta gubbe. Också kärleksfullt. För vi respekterar varandra - mycket - fast vi är rätt olika.
Det sägs att det var Voltaire som sade: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det. Men frasen myntades faktiskt av författaren Evelyn Beatrice Hall, i ett försök att sammanfatta filosofens livssyn i en biografi om just Voltaire.
Nå. Jag är inte beredd att gå i döden för din, min eller någon annans rätt att säga just någonting. Men jag nöter gärna en och annan sula för den goda sakens skull. För liberalism, tolerans och öppenhet. Mot inskränkthet, okunnighet och fördomar.
Sånt finns det gott om i debattfälten på helagotland.se. Både det först- och det sistnämnda. Och jag väljer mina strider och samtal. Det måste man.
Men Hur BLEV jag då som jag blev? Tja, jag tror och tänker så här, i en synnerligen sammanfattad prolog:
Jag är skilsmässobarn. Skiträdd för separationer, skeptisk till livslång kärlek och länge sökande efter en gäckande grundtrygghet. Med åren har jag lärt mig att den bara finns i mig själv. Och att man överlever separationer, även om de gör ont.
Jag fick tidigt stor frihet och stort eget ansvar. Det gav mig självständighet, mod och handgriplig insikt om att man måste utforska och uppleva för att utvecklas. Och att man inte alltid riktigt orkar det.
Jag är mellansyster, typ. Det stärkte tålamod,
eftertanke och talets gåva och gjorde mig till en livs- och slagkraftig diplomat. Konflikträdd förr, men nu, fyrtio år fyllda, är det bara lite sant.
Jag är arbetarklassunge. Uppväxt i en rätt trångsynt, sociokulturellt begränsad och av rädsla för det okända fördömande småstad. Det fick mig att längta och sträva efter perspektiv, kunskap, tolerans och balans. Liberalism. Jag lyckas långt ifrån alltid, men jag söker och försöker.
Hur blev DU som du blev? Vad blev du, egentligen? Och vad vill du vara?
****
Bäst just nu:
Danmarksfyndet Le Arche. En Amarone från 2007. Syndigt ung, med smak av välmogna plommon och choklad - och inte i bolagets sortiment. Panik!
Senhösten. Jag älskar dig. Tack för ditt mörker.