Det kom ett brev till jobbet.
Det var inte långt, men välskrivet, och de få orden träffade någonting i sin desperation. Eller kanske var det uppgivenheten. Sorgsenheten. De korta meningarnas krassa konstaterande av faktum.
Kvinnan, för det är en kvinna som skrivit, konstaterar att hon är en belastning för skattebetalarna. En börda. Hon tycker inte att hon är bra på något, hennes barn är vuxna och har egna liv, egna familjer och hon är inte längre betydelsefull i deras tillvaro.
Hon är kattvakt och barnvakt och ställer upp när hon blir ombedd, men hon menar att det inte är samma sak som att vara önskad eller viktig. Hon uppvaktar när det ska uppvaktas "men ingen uppvaktar mig", skriver hon.
Jag tänker att det ledsammaste någon kan råka ut för är att bli bortglömd, osedd. Och jag drabbas direkt av dåligt samvete, för min värld snurrar också kring sin egen axel för det är alldeles för lätt att fastna i loopen mellan jobbet och dagis och fotbollen och allt det där viktiga man bara måste göra och vafan tänker jag, jag är en dålig, egocentrisk människa som borde ta mig mer tid och bry mig mer och göra mer och ringa och fixa en massa saker för det värsta som finns måste väl ändå vara att inte känna sig behövd.
Vi, jag, tar människor för givna alldeles för ofta.
Den stackars kvinnan, som i sin uppgivenhet till slut väljer att faktiskt skriva till tidningen, jag skulle vilja säga till henne att det ordnar sig, att det visst finns någon som bryr sig och tänk vad ledsna dina närmaste skulle vara om du inte fanns, men vad vet jag om det?
Hon känner sig oviktig och bortglömd och det måste väl ändå vara det hemskaste, att en gång vara en betydelsefull människa, leva med minnena av att ha arbetskamrater som frågar hur man mår, barn som behöver matas och tvättas och pysslas med och sen plötsligt bli reducerad till kattvakt. En belastning för samhället, som hon uttrycker det.
Jag försöker men jag kan, vill, inte riktigt tänka mig in i den situationen för jag ser mig själv där när ungarna är stora och kanske bor någon annanstans och jag inte längre är efterfrågad på jobbet och ingen längre vill veta vad jag tycker.
Man är sin egen lyckas smed. Så säger bara de som lyckats. Men man väljer inte alltid själv vilket liv man ska leva, för det finns också något som kallas otur, eller öde, och då kan man stå där vid sitt städ och försöka smida sin lycka så mycket man orkar för ibland går saker åt helvete i alla fall.
Jag läser den stackars kvinnans brev igen och tänker att hon kanske var en bra smed en gång men att det någonstans, trots det, inte blev som hon tänkt sig.
Jag undrar vad jag ska göra med hennes korta men välformulerade rop på hjälp och sen skäms jag lite för att jag tycker synd om henne för jag känner henne inte och hon kanske inte är en sån som vill bli tyckt synd om.
Hon kanske bara ville skriva att "så här är det och nu vet ni det".
Nu vet jag det.
Nu vet ni det.
Vad vi gör av denna vetskap är däremot upp till var och en.
Veckans lista. Motörhead i helgen och Black Sabbath i maj. Därför, de fem bästa konserterna jag sett:
1) Metallica, Stadion 1993. Min första riktigt stora konsert med mina största idoler.
2) AC/DC, Globen 2002. Två timmar hitkavalkad. Och konfettikanoner.
3) Dio, Fregatten Åkersberga 2000. Klubbspelning. Mer roligt än bra, men ändå
4) Live, Cirkus 2002.
5) Iron Maiden, Spektrum Oslo 2000. Början på hårdrockens återtåg.