Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Amen hörni. Tror ni att 30-skyltar i trafiken beror på allmän ondska från kommunen, eller? Dagens överraskning är i så fall skälet till att det uppstår fartbegränsning till 30 kilometer i timmen: Det finns ömtåliga och opålitliga och sprattlande och vinglande saker på vägen. Barn till exempel. Mjukare än bilar, remember? Svalare årstider hålls kidsen i trakten av skolor och förskolor, det är därför det är 30 just där. Mycket fiffigt. På sommaren hålls de i stället på vägar runt glasskiosker, campingplatser, sommarstugor, grindöppningar och stränder. Det är därför för det blir 30 då, himla begåvat tänkt det också. Ni har säkert sett dem. Kringskramlande fyraåringar på trehjuling. Tandemcyklar som det sitter både tre och fyra glada tolvåringar på. Hyrcyklar med förälskade par som inte har sovit på fyra nätter i sträck, därför att var det inte det ena så var det myror! Skrindor med picknickkorgar, farmödrar med barnbarn i vrålåk till barnvagnar, löst kringstrosande släktmöten som gärna är lite lätt rundade under fötterna efter en bränd flintastek runt grillenSå varför inte faktiskt hålla 30-gränsen? En futtig månad om året? Va?Jag har jättesvårt att bli upprörd över att någon kör i nittifyra på nittisträckor, men kristus-jesus-maria-och-hennes-moder vad jag intebegriper dem som dundrar fram på vägsträckor där det kan dyka upp ungar som ska ner till sjön och bada.Tretti är en snygg siffra med bröst. Att bromsa är sexigare än att gasa.Sedan for jag till Vamlingbo och lyssnade på "Musik i sommarkväll". Jag vet verkligen inte varför man aldrig ser rubriken "Musik i vinterkväll", men det kan förstås ha med urgamla, religiösa traditioner att göra. Det också. En bok i Gotlands-hyllan i biblioteket i Burgsvik handlade om "slipskåror", så jag är väldigt inne på religiösa obegripligheter för tillfället. När hunden och jag promenerar tittar jag ivrigt efter konstfullt urkarvade rännor i stenvastarna ut mot Valar, men hittills har jag inte sett någon enda. När - inte om - jag hittar en ska jag släpa hem den och lägga den utanför huset. Trots att jag nu har läst en hel bok om slipskårorna, full av noggranna uppmätningar av djup och längd, så begriper jag inte vad de är till för. Men det mesta som människor pysslar med i andanom går i alla tider ut på att avvärja katastrofer. Så en liten slipskåresten utanför dörren kan inte vara fel.I Vamlingbo kyrka spelade en gitarrist som heter Andreas Tordai. Han hade stödfoten placerad på en särskilt konstruerad liten pall och var ofattbart skicklig på det där sättet som bara klassiskt skolade gitarrister är. De verkar ha tjugo flitigt jobbande fingrar i stället för bara futtiga tio och melodier och harmonier bildade lika intrikata mönster under valven som de gamla kalkmålningarna. I publiken fanns inte en enda ammande mamma, vilket förvånade mig eftersom sådana brukar vara obligatoriska när det pågår precis vad som helst "i sommarkväll". Men det var väl vädret. Trots kors, ärkeängeln Gabriel, krucifix och nischer som användes för helgondyrkan tills reformationen satt p för den sedvänjan, satt jag och tänkte på mina hedniska slipskårestenar. Det var de där gigantiska, tunga stenblockens fel eller förtjänst. Jag hade de prydligt uthuggna bumlingarna precis framför ögonen och det syntes på ytan var stenhuggarna mödosamt hade hackat sig fram för tusen år sedan, bit för bit.Med Almedalsveckan i antågande kan det kanske vara korrekt att utnämna påvens utskickade sändebud till 900-talets spin doctors? Det kan inte ha varit särskilt lätt att förändra hur folk tänkte innan det fanns lobbygrupper, massmedier och internet. Även om munkarna hotade med helveteseld och utlovade fler pärleportar, måste det ha tagit ett bra tag innan korset framstod som tryggare att hålla sig till än diverse solhjul.Så jag tänker mig att en och annan stenhuggare säkert stoppade in en slipskåresten i kyrkbyggena, för säkerhets skull. Där ligger de nu osynligen, någonstans i väggar eller pelare. Med ryggen ut mot församlingen.Det känns helt okej. I tider när trettigränser ignoreras till obegriplighetens gräns är det bättre med mer skydd än med mindre. Efter konserten applåderade vi länge. Det gjorde vi alldeles rätt i, men det var vilsamt att slippa applådera förrän då. Det är något som liksom skaver med applåder i kyrkan, ingen kommer på tanken att klappa händerna åt vare sig präst eller organist. Samtidigt hade det känts väldigt konstigt att inte tacka herr Tordai på något annat sätt än att stoppa pengar i kollektbössan vid dörren.När jag skulle gå kom prästen fram och hälsade. Han visste var jag bodde, han var släkt med en granne. Jag kände mig återigen så välkomnad, gotlänningar är verkligen de trevligaste människor man kan tänka sig, jag fattar inte varför det dröjde så länge innan jag kom hit. Och jag är helt säker på att det bara är otäcka fastlänningar som inte känner igen 30-skyltarna.
