Jag hade ingen aning om hur mycket jag längtade efter att få gå omkring i fleecejacka och smutsigt hår och lortiga naglar och lukta brandrök. Hugga lite ved. Rota igenom snickarboden i jakt på en skiftnyckel. Upptäcka en fullt fungerande kaffebryggare på en hylla i brygghuset. En rasslig elvisp i nedersta kökslådan.
Den första morgonen väcks vi av en traktor precis utanför staketet. På andra sidan åkern bräker lamm. Alldeles riktiga, levande lamm.
Jag packar upp låda efter låda med porslin och kastruller. Allt är fullt med damm och döda spindlar och smulor av grönt råttgift. Det mesta går till loppis men det vi behöver sänker jag ner i kokhett vatten i diskhon. Skrubbar och gnider. Diskbänken är i höjd med mina knän. Radion står inställd på P1 och ingen får byta.
På kvällen har vi bjudit hit våra bästa vänner. Vi ska elda ris, om det går. Dricka rosé. Äta nåt enkelt. Spela kort.
Vi eldar och stojar, hämtar upp pinnstolar ur jordkällaren och dukar framför öppna spisen. Vi skär vårt levainbröd vid bordet på en sådär härligt rustik gammal skärbräda och jag hör mig själv höja rösten och berätta, rätt långdraget, om den fantastiska färska salsiccian som de har slutat sälja på Ica Maxi men som jag mirakulöst sprang på här i den lilla lokala butiken, sicken röta, och sen är det som att en sån där liten glödlampa tänds ovanför mitt rufsiga rökdoftande huvud. Jag tänker på en studentmottagning jag bevistade för hundra år sen i Stockholm där studentens mamma höll ett litet föredrag över ostbrickan om hur hon fick tag i de sista färska fikonen i hela staaan, och jag fattar att jag har blivit den där mamman.
Jag kan köpa lantställe och sluta tvätta håret, men jag kan inte gnugga av mig hipsterfernissan. I hallen står mina vintage träskor i rött och vitt läder, svensktillverkade, 70-tal. Inga foppatofflor. Den enkla middagen, ”korv och potatissallad”, är i själva verket svindyr importerad delikatesspotatis med rädisor och bladspenat och hemmavispad vinägrett. Och så den där salsiccian, ni vet.
Förresten... tänker jag att det finns gradskillnader i helvetet. Vi äter i alla fall fryst kladdkaka till efterrätt. Ovanför oss svävar människor som bakar sina egna kladdkakor på valrhonachoklad och biodynamiskt vetemjöl. Och längst ned i den nionde kretsen sitter folk och draperar sin frysta kladdkaka med spraygrädde. Kanske är de lyckligast av oss allihop.