Solen går upp och nattfrosten lyser som guld på sånglärkan som ligger död på vägen. En sekund hade avgjort dess liv och död, och att den inte hann undan den framrusande bilen. Förgäves hade den flugit från Afrika för att bilda familj. Nu hade tiden stannat.
Livet, döden och tiden däremellan är märkliga faktorer. Oberäkneliga. Nyckfulla. Och alltid så svåra att styra. I mitt vuxna liv har jag aldrig burit armbandsklocka. Jag har koll ändå. Där känner jag mig som strandskatorna. De kommer alla hit samtidigt. Efter en lång vinter skränar de en morgon med sina långa färgglada näbbar från hustaken i Visby och drar mask ur rondellerna. Hur kan de veta i Marocko, där de bor på vintern, att det är vår på Gotland och dags för dem att flyga flera hundra mil norrut?
Att passa klockan även om den aldrig sitter på armen är min bästa gren. Ändå har jag har problem, för jag kommer alltid till möten och bokade tider för tidigt. Med tiden har jag lärt mig att utnyttja försprånget och att se fördelarna. Den kvarten kan faktiskt avgöra resten av livet. De 15 minuterna är magiska.
Det är mer än 20 år sedan som vi hade bokat visning av vårt hus med mäklaren. Naturligtvis kom vi inte i tid, utan just en kvart för tidigt. Mäklaren hade ännu inte kommit. Men ut på trappan kom säljaren. En vänlig man, som bott i huset i 22 fina år med fru och sina barn. Nu ville han inte vara hemma på visningen och hade tänkt hinna iväg. Med en tvååring i famnen klämde jag upp honom framför uthuset och sa att vi slår till. Kunde vi ta i hand?
Han tvekade en liten stund, tittade på barnet i min famn, och sa ja. Det är det avgjort skönaste handslaget i mitt liv. När den förslugne mäklaren strax därpå kom var affären klar. Det är aldrig mäklaren som säljer, han förmedlar bara en affär. Nu blev det aldrig någon budgivning, den hade vi garanterat förlorat och inte haft råd med. Mäklaren fick snällt ringa runt och avboka planerade visningar. Den kvarten räddade vår framtid.
Även i jobbet är jag en jobbig jäkel, som nästan alltid kommer lite för tidigt. I snart 40 års tjänst som fotograf och reporter har jag hatat stress och att komma för sent. Ofta en kvart för tidig har jag redan hunnit kallprata, etablera kontakt, få mina intervjuer och mina vinklar på bilder, när konkurrentreportrarna sedan kommer. Ofta stressade och inte sällan just för sent.
Lika självklart som jag tycker att det är att passa tider är jag oförstående till de som väljer att vara chefer. Som självmant väljer att sitta i oändliga långa möten. Där kalendern slukas av förbokade långbänkar och gnällspikar som stjäl ens tid. Jag hatar möten och att behöva nöta mitt sittfläsk. Det grundades redan i gymnasiet. Där tvingades vi sitta i de orangea och mörkblå plaststolarna i klassrummen på Säve så länge att vissa av oss fick svamp. Det var inte några väldoftande kantareller och musseroner kan jag säga.
Att passa tider handlar om respekt för den man ska möta. Jag är trött på tidstjuvar och nästan alltid är det samma människor som har problem med tiden. De få gånger jag kommit för sent har jag känt mig så sjukt stressad. Jag älskar mina morgnar, och att komma till en tom arbetsplats. Min bästa stund på dagen är när jag har satt igång kaffebryggarna på jobbet. Ensam i fikarummet tittar jag ut över havet. Medan väldoft av nybryggt kaffe sprider sig känner jag mig som en kapten på en bryggvinge på ett fartyg till havs. Med tiden på min sida. Där tänker jag på lärkan på vägen. Ingen vet när ens tid är över, men min tid vill jag inte missa en sekund av.