Hemvävda textilier från Klinte blev populära i många länder
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hans minnesförråd när det gällde gotländsk idrottshistoria var stort, han var yngst i den legendariska Smedbergska brödratrion som härjade svårt i prislistorna och han var en av de som uppträdde på Olympiska spelen i Stockholm 1912.
Inte att undra på att han beklagade de senaste årens utveckling när det gällede främst pärkspelet som ju har urgamla gotländska anor. Nu skall det vara fotboll och jazz för hela slanten, klagade han, ungdomen har glömt bort de gamla kämpatakterna .
Smedberg trodde att ungdomen inte alls hade så roligt som han och hans jämnåriga hade haft förr i tiden.
"Tänk när ungdomarna samlades på Bollklubben varje söndagseftermiddag för att spela pärk och sedan var det dans under "aiki" på kvällen. Hela bygdens befolkning samlades där och det gick livat till", berättade Smedberg för Gotlänninen i december 1957.
Sigurd Smedbergs första större tävling var år 1911 då pärklaget var inbjudet till Bungemuseets invigning. Då cyklade de till Källunge, åkte extratåg till Slite och sedan fick de fortsätta med en fiskebåt som förde dem till Bunge. Det var en livad resa och de kom inte hem förrän på måndagsmorgonen.
I samband med Olympiaden i Stockholm året därpå skulle det visas upp gotländska idrotter och idrottslekar med två lag, ett från landsbygden, med Reinhold Dahlgren som pärkkarl och ett från staden med Ivar Persson. De tre bröderna Smedberg fanns naturligtvis på plats.
"Vi hade några uppvisningar på splitternya Stockholm stadion och i övrigt spelade vi pärk en hel vecka i Stockholms parker. Det var roliga dagar som man aldrig kommer att glömma", sade Smedberg till Gotlänningens medarbetare.
&#F075;&#F075; DEN YNGSTE SONEN i en syskonskara på nio vådasköt sig själv under en rabbisjakt i Rone i julmånaden 1957. Han hade gett sig ut ensam på jakt med ett salongsgevär. När han inte återkom till kvällssysslorna i ladugården blev de övriga i familjen oroliga och gick ut för att leta efter 16-åringen.
Polismännen Herman Larsson och Tage Jacobsson larmades samtidigt. Efter en systematisk sökning där man följde jägarens spår i nysnön hittades han död på kanalisen vid Frigsarve.
Undersökningen visade att pojken halkat på isen varvid kolven slagit i så hårt att skottet gått av och träffat honom i huvudet. Den omkomne var omtyckt och hade varit till god hjälp på gården, olyckan väckte stor förstämning i bygden. Han sörjdes av föräldrarna och åtta syskon.
&#F075;&#F075; FÖR FEMTIO ÅR SEDAN fanns det Klintebor som var kända över en stor del av världen för sina hemvävda och handtryckta textilier. Textilier som exporterades till olika länder, inte minst nu inför den stundade julen.
Hilda Hauffman vid Snögrinda var 85 år gammal och visste mer om vävning än de flesta. Hilda Hauffman hade vävt sedan barndomen och på 40-talet startade hon och hennes hembiträde Karin Appelblom på allvar och tog emot beställningar från hela Gotland och även från fastlandet. De vävde mattor, draperier, gardiner, klänningstyger, dukar, schalar med mera. Just nu hann de inte så mycket, hembiträdet skulle även sköta gården vid Snögrinda och hennes husmor hade drabbats av reumatism.
Sju kilometer därifrån träffade Gotlänningens utsände på makarna Clas-Henrik och Inger Hultberg som sålde sina handtryckta dukar till USA och Schweiz. Deras dukar hade blivit oerhört populära över hela Sverige, Danmark, Holland, Schweiz och USA.
Makarna Hultberg bodde vid Kustvägen i Klintehamn där de även hade sin verkstad. De hade blivit riksbekanta när det gällde handtryckta tyger. De hade startat i Göteborg och fortsatte sedan i Bäl innan de flyttade till Klintehamn. Inger Hultberg, som var danska, svarade för mönster och färgsättning medan hennes make tillsammans med en medhjälpare skötte tryckningen i verkstaden. Han åkte också runt hela landet och skötte försäljningen.
&#F075;&#F075; GOTLÄNNINGENS tröjmästarinna i orientering 1957 Beata Hermansson, Havdhem, tyckte att orientering var det bästa som fanns. Beata Hermansson var känd av alla som var intresserade av idrott i allmänhet och orientering i synnerhet. Hon var då 25 år och hade ägnat många år åt orientering.
Det var rektorn i Klinte Einar Smith som lärde Beata handskas med karta och kompass redan när hon var liten. Hon debuterade i de stora sammanhangen 1949 och gick då på allvar in för orienteringen.
På den tiden fanns det ingen juniorklass och inte heller B-seniorklass utan hon fick ge sig in i de rutinerade A-klasserna direkt.
1954 lade hon beslag på tredjeplatsen i DM:et i Norrköping vilket många ansåg vara en hedrande placering. Hon uppvisade en sprudlande tävlingsglädje och frisk framåtanda.
Hon fäste inte så stor vikt hur hon placerade sig i tävlingarna, det viktigaste för henne var att få vara ute i skog och mark, att få träffa kamrater och ha kul. Den tävling som Beata tyckte varit roligast var Gutafejden.
Det var Gotlänningens medarbetare Beco, Bernt von Bernt von Corswandt som intervjuat Beata Hermansson och konstaterade att hon var en bra käck idrottsflicka.