?Natten är ett annat land. Snart vaknar staden och allting med den. Men ännu är jag här, på andra sidan gränsen.
För några år sedan, ganska många nu, femton, kanske, målade jag tavlor om nätterna. Jag köpte hem oljefärger och dukar av linne och penslade sedan lödigt i klara toner, mycket rött och gult och violett.
Jag saknade inte helt talang, om jag får säga det själv, och ett par av dem hänger ännu på väggen. En av dem avbildar en kvinna som sitter på knä. Den är jag rätt nöjd med.
Men jag är långt ifrån någon virtuos. Och den varade ju så kort tid, den där konstnärs-eran av mitt liv. Bara ett par veckors nätter.
Det förefaller märkligt att jag uträttade detta måleri om natten, jag som är så kvällstrött. Jag är för all del nattchef på tidningen, men det där är inte riktigt som det låter. Titeln lever kvar från gamla tider och jag slutar redan klockan elva.
De kvällar jag är ledig sover jag vanligtvis så dags, inte sällan somnar jag först i familjen. Jag kan bli så där genuint trött att huvudet värker redan framåt halv nio. Om jag kunnat välja helt själv hade jag helst börjat jobba i ottan, vid sju, sådär.
Det har väl hänt att jag rullat hem i gryningen från något vattenhål, men även det tillhör tider som flytt. Nu dricker jag varken sprit eller går på fest längre, så jag vet inte så mycket om mörker och gryning.
Enda gången jag egentligen är vaken vid tre-fyra-blecket är om jag blir uttagen till en nattsträcka på någon orienteringsstafett, men sedan jag fick brillor har jag svårt att läsa kartan i halogenets sken, så det är rätt ovanligt, det också.
Men i omorganisationens tid på jobbet är det svårt med sömnen. 04.12 nu när jag skriver det här, tisdag morgon, och jag har inte somnat än. Det finns många tankar att sortera, så mycket frustration att hålla i band, som alltid när tingens ordning ändras.
Natten är ett annat land. Dimman har drivit in, som flyende mjölk utanför fönstret. Sent på kvällarna snurrar en vit jävla Volvo runt på bredsladd i rondellen intill där jag bor, men nu är det alldeles tyst, nyss anade jag en motor på avstånd, men annars stilla. Tidningen ligger på hallgolvet, jag hörde hur det small i dörren, jag låter den ligga, jobbade i går och vet redan vad som står i den.
Det känns hemligt att vara vaken så här dags. Bara en lampa tänd, den över datorn. Familjen sover, från köket hör jag köksklockans visare ticka i sig av tiden, jag har kokat te, ska sätta mig under en filt sen när jag skrivit klart, sömnen får vara för i natt.
Snart vaknar staden och allting med den; väckar-ur piper, kaffebryggare fräser, maskerna putsas till dem vi förväntas vara.
Om natten är alla katter grå, om natten är tankarna som störst.
Kanske ska jag plocka fram målarattiraljerna igen. När jag skapade var jag naken.
Magnus Ihreskog