Hemlig inspelning i hönshuset
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Terre hommikust!
Labrit!
Labas rytas!
Det betyder God morgon! på estniska, lettiska och litauiska. Så den som tror att språken i de baltiska länderna är lika varandra, ungefär som svenska, norska och danska, har helt fel.
Tre grannländer. Tre helt olika språk.
På torsdag ger jag mig iväg på min cirka 130 mil långa cykeltur genom Baltikum, från Tallinn till Gdansk i Polen. Och naturligtvis passar livet just nu på att jävlas när det egentligen borde glida fram som på räls. Det handlar om min dyrt inköpta minikamera som jag ska använda under resan.
Den tar bara oskarpa bilder.
Kom nu inte och påstå att felet befinner sig bakom kameran, för så är det inte. Jag vet hur kameran fungerar och jag tog knivskarpa bilder med den så sent som vid SM i varpa i Grytgöl. Nej, någonting har hänt.
Ännu har jag några dagar på mig, men jag vet inte hur jag ska göra. Sonen, kameraexperten, bor i Malmö. Garantin gäller inte längre. Köpa ny kamera med samma kvalitet har jag inte råd med. Och utan kamera är en väsentlig mening med den här resan spolierad. Men jag får väl än en gång förlita mig på min favorittes, som så många gånger retat gallfeber på mina hustrur.
Det ordnar sig!
Konstnären och jag står på årets sista marknad i Burgsvik och gör reklam för havsbastun som snart ska börja byggas nere på hamnpiren.
Intresset är enormt och kön framför ståndet med folk som vill anmäla sig som intressenter är tidvis kompakt. Sammanlagt 150 intresseanmälningar har vi hittills fått. När en dam får höra siffran utbrister hon spontant:
- Men hur ska alla få plats?
Vi får väl stapla oss.
I den här trädgården råder ett absolut förbud för hönsen att sprätta upp gropar i blomsterrabatten vid syrenbersån. Däremot är det tillåtet under päronträdet och vid syrenhäcken ut mot vägen.
Jag har dock de senaste dagarna upptäckt flera nysprättade gropar i den förbjudna rabatten och jag frågade Pekka, tuppen, som är ansvarig för ordningen i hönsflocken, vem den skyldige är.
- Ett mysterium eftersom reglerna är glasklara och gäller alla. Tupp som höna, alla behandlas lika, svarade han.
I går kom hönorna X och Y (vill vara anonyma) och gav mig en kassett med ett inspelat samtal (högljutt gräl) inne i hönshuset. De anklagar Pekka för att favorisera Hillevi genom att tillåta henne göra gropar i den aktuella rabatten. På den knastriga inspelningen uppfattar jag följande:
Pekka: Hillevi är den enda som i år har kläckt fram kycklingar och hon bör därför belönas för att hon ser till att hönsflocken lever vidare.
X: Du har tidigare sagt att alla vi hönor ska behandlas lika!
Pekka: Ja, alla utom Hillevi!
Y: Hon fick två kycklingar av vilka en dog. Inte särskilt imponerande.
Pekka: Men kom ihåg att hon dessutom är snyggast!
Därefter går det inte att uppfatta någonting eftersom det uppstår ett våldsamt gräl, eventuellt med inslag av regelrätt slagsmål.
När jag frågar Pekka om han verkligen menar det han säger på bandet svarar han:
- Eftersom jag inte visste att samtalet spelades in, så är det förmodligen inte jag som säger det. Men inte är det väl fel att snygga hönor ska ha vissa förmåner?
När jag 1958 började som journalist på Gotlänningen infördes under sommaren en daglig spalt som hette Dagens turist. Den skötte jag och mest fotograferade och intervjuade jag unga tjejer i min egen ålder.
I sommar har den här tidning återupptagit Dagens turist, men numera är urvalet betydligt mera varierat. Intervjun slutar alltid med frågan Nämn en känd gotlänning!
Överlägset mest känd är, inte oväntat, Babben Larsson!
Nu byter jag bank. Från Swedbank till Handelsbanken, båda med kontor på Storgatan i Hemse.
Jag har under flera år haft ett alldeles utmärkt samarbete med Swedbanks personal på Hemsekontoret, så det är inte det. Men när nu Swedbank beslutade att åter införa sina kritiserade bonussystem för vissa redan högt betalda, då brast det. Så jag ringde Handelsbanken, några hundra meter längre söderut på Storgatan, och bokade tid. Klockan 10 idag måndag ska det ske.
Så här skrev jag i krönikan för några veckor sedan:
Kris, kris, kris. Och visst är det de som har bäst råd som klagar mest? Men lugn och förtröstan gott folk! Allting vänder. Bankerna hittar nya vägar att lura oss. Bonus för maktens pampar återinförs... De rika blir rikare och de fattiga förblir lika fattiga. Både här och överallt på jordklotet. Allt blir som förr i tiden, då för knappt två år sedan när det ännu inte var kris.
Att ständigt känna mig lurad av det giriga bankväsendet har jag vant mig vid. Men jag vill inte känna mig mest lurad.
Därför byter jag bank.
Som sagt. Nu ger vi oss i väg österut, min Hermes och jag. Med eller utan kamera.
Om den övriga tekniken fungerar så kommer ändå krönikorna att finns i tidningen varje måndag under den närmaste månaden. Ungefär så länge tror jag nog att cykelturen tar. Men det kan bli kraftig motvind och hagelbyar, eller lösspringande hundar i byarna som biter mig i benen. Det har jag nämligen läst om, hundarna ska man akta sig för.
Och på min hemsida www.bisongotland.se ska jag försöka lämna så gott som dagliga rapporter. Om tekniken...
Det ordnar sig nog.