I mitt jobb förknippar jag de tre bokstäverna DNA med mord, kalla fall och ond bråd död. På jobbet kan jag känna mig trött efter åtta timmar framför datorn. Kvinnan vars kranium jag nu har framför mig har legat i jorden precis utanför min arbetsplats i 1 000 år. Antagligen efter att ha mist livet just på grund av ond bråd död. Hon blev 25 år.
Det unika med henne, och hennes familj, är att experterna har lyckats säkra DNA från alla individer vid gravfältet på Kopparsvik. Deras DNA läggs i databaser och blir sökbara, och har fått amerikanska släktforskare att hissna. Plötsligt inser de att de är släkt med vikingarna. Och inte bara det, just med en utpekad viking död och begraven i Visby. Deras släkting ligger numera i en brun papplåda i museets förråd. När amerikanerna upphetsat mejlar och vill komma för att träffa och ”umgås” med sin döda släkting får de nej. Bra tycker jag. För hur skulle det se ut om museets förråd fylldes av folk, som nåt annat avskedsrum?
Det är när jag kommer till nästa monter, i den nya utställning om vikingar som invigs på Gotlands museum i dag lördag, som det fullkomligt snurrar till i min skalle. Vikingakvinnan bakom glaset var bara 20 år när hon miste livet. Antagligen i samband med en mycket svår förlossning. För hennes lilla barn vilar också intill sin mamma. Båda begravdes liggande i en vagn av trä, dragen av deras häst. Även hästen ligger nu framför mig på museet.
Mamman och barnet levde med sin familj på norra Gotland, och begravdes vid Ihre – gården där min farmors kusin var godsägare och en av öns största lammbönder. Jag ryser i hela kroppen! Tänk om vi är släkt? Det är inte längre en fråga, jag känner det i hela kroppen. Vikingen i mig skakar. Min farmor, och ytterligare 15 farmödrars liv till bakåt i tiden, var min familj vikingar. Och framgångsrika, eftersom släkten ännu finns i livet.
Plötsligt känns utställningen som om den handlar om mig. Den visar vulkanutbrottet år 536 som förmörkade solen och la jorden i mörker, och ledde till missväxt och människors död. Sedan kom vikingarna. Deras sätt att bemästra haven, snida drakhuvuden och skapa fantastisk konst, fiska och odla, är fascinerande. Framför montrarna känner jag nu vikingen i mig vakna till liv. Och äntligen få förklaringen till varför jag inte kan leva – om jag inte får odla, fiska och ta vara på det vackra i skapandets konster.
Vikingar var i min sinnebild barbarer som slogs med svärd, tog trälar och brände vad de kom åt. Nu tänker jag om. Kvinnan i graven som jag genast tagit till mig som min släkting krymper de senaste 1 000 år till en parentes. Hon levde bara 16 farmödrar bort. Det är ju ingenting!
Att förstå sin släkt och sina släktband bakåt i historien gör att man förstår sig själv och sin egen plats på jorden. I tider av krig och oro tror jag att det är extra viktigt. Stridande parter har i alla århundraden haft historiska och kulturella byggnader och minnesmärken som måltavlor: För att slå hål på sin motståndares känsla och ork att kämpa för sitt land.
Med kriget sedan drygt tre år helt nära i vår omvärld, just där vikingarna från Gotland for fram med sina skepp och handelsvaror på floderna genom Ukraina, känns vikingarna framför mig extra betydelsefulla. De sedan 1 000 år döda men nu aldrig bortglömda kvinnorna kanske var där. Mina släktingar eller inte.