Alla de olika galor som sänds i televisionen så här års ser jag med ett öga när jag gör mina kvällspass på jobbet.
Hemma ser jag dem inte alls, men på jobbet står tv:n på och det är lite småputtrigt att se framgångsrika människor ta emot pris.
En enda gång under varje gala släpper jag dock det jag har för händer och sjunker in i stillhet och eftertanke.
Det är vid hedrandet av de sportprofiler, skådespelare, musikanter eller vilka de nu är som gått bort under året.
Det rör mig ända in till köttet att se bilderna rulla i tv-rutan. Så många fina hågkomster, människor som gått sina steg på jorden och nu kanske trampar vidare någon annanstans, var det nu är.
En gång var de mitt i livet, mitt i karriären, med så många år framför sig.
Och så, plötsligt, är allt som finns förfluten tid. Var de nöjda med livet? Var det mycket som aldrig blev gjort? Det är alltings obönhörliga gång, ingenting är vi men någonting ska vi ändå förbli i andras minnen och hjärtan.
Jag har alltid tyckt om gamla bilder, mycket mer än nya, vilka förstås blir gamla en gång, de också. Men gamla bilder. Bilder av människor mitt i livet och det spann i tiden som finns när vi i efterhand vet hur allt gick.
Vi vet vad som kom att hända, vad denne människa ännu var ovetande om vid fotograferingstillfället.
Ungefär som du och jag nu. Vad vet vi om vad ska komma, om hur vi kanske ska skratta åt oss själva fram i tiden, åt kläderna vi bär, åt frisyrerna, brillorna, tangorabatterna. Och hur vi kanske ska längta tillbaka, kanske vilja glömma, förtränga.
Hemma har vi en väggalmanacka utgiven av fotoklubben i staden där jag växte upp. Fantastiska bilder från en annan tid, från den som en gång var nu.
Knäbyxor och kepsar, tidens mode. Just då hade ingen någonsin varit så långt fram i tiden som de när den bilden togs. En slags perspektiv på att inget och allt är oändligt.
Jag blir alltid lika tagen, lika förundrad över tidens gång. Att den går så fort, att den en gång ska ta slut. För oss, för mig. Jag som aldrig varit yngre än nu.
Galornas allra varmaste applåder brukar höras efter just dessa minnesrapsodier över människor som givit oss som folk och nation så mycket. En stunds reflektion bland rödvin, skratt och prisregn.
I mitt eget inre rullas helt andra filmer upp, filmer av dem som stått nära mig men som flugit mot himlen under året
Att minnas dem som funnits omkring oss, mig, ger syre till mitt eget liv.
En påminnelse att älska och att göra någonting bra av det jag har, nu, i dag.