Min mamma pratade alltid med sina krukväxter när jag var liten.
– Eftersom växter och djur, precis som människor, är levande varelser så mår de bra när man pratar med dem, sa hon.
Jag tänker på det när jag tidigt den här underbara morgonen vadar ut i viken och hämtar upp höstens första fiskenät, ett för flundror och ett för strömming. Bland flundrorna finns det en ynkligt liten stackare och den kastar jag tillbaka i sjön. Känner en flundra lycka och lättnad när den återfår friheten efter en hel natt insnärjd i ett fiskenät?
Jag hoppas inte det, för det skulle i så fall innebära att de övriga flundrorna lider alla tänkbara kval innan jag efter någon timme skär skallen av dem och lägger dem i stekpannan.
Tänker inte tjata om det gångna valet. Det som är värt att skriva har redan skrivits. Tusen gånger.
Men ändå. Läser att Socialdemokraterna och Vänstern numera har sina flesta anhängare i yttre Furulund (Gråbo) i Visby, medan Sverigedemokraterna trivs bäst i Slite och Hellvi .
Vad har hänt i min barndoms bygder, i stenbrottens och de ständigt kalkgråhyade cementarbetarnas rike?
Ornäsbjörken, Sveriges riksträd sedan 1985, växer tydligen lite överallt på Gotland. Jag skrev om björken i förra krönikan efter ett besök i Örebro, där trädet står i parken vid slottet med en skylt som berättar att björken, efter utnämningen till riksträd, ska finnas i åtminstone ett exemplar i varje län. På Gotland finns, vet jag nu, minst fyra stycken:
Hos Jim Bjurquist, Lärbro, hemma i hans trädgård vid Tängelgårde. Elisabeth Johansson, Slite, tipsar om ett exemplar vid Skulpturfabriken i Boge. Anders Enström, Visby: ”I Almedalen”. Kärstin Sandberg, Visby: ”I en villaträdgård på Jungfrustigen 16”.
Om min äldste son någonsin skaffar hus ska jag plantera en planta i hans trädgård. Björkpollen är en pina för honom varje vår, men Ornäsbjörkens pollen är helt ofarligt för allergiker.
Pekka, tuppen, ber att få ett förtroligt ”grabbsamtal” med mig. Jag känner mig hedrad.
– Hönorna påstår att det är mitt fel att det inte blir några kycklingar. Det är det väl inte, va? säger Pekka och ser olycklig ut.
Jisses, vad svarar jag på det? Sant är att det nu är tre år sen det kläcktes några kycklingar, men Pekka är gammal och... Ja, ni förstår.
– Ja, du..., börjar jag.
– Jag visste det!
– Vadå?
Pekka störtar högljutt ropande bort mot hönorna, som fridfullt sprätter mask i potatislandet.
– Det är inte mitt fel! Det är inte mitt fel!
???????
Mamma slutade så småningom prata med sina krukväxter.
Undrar varför?
↔Mejl: bison.gotland@telia.com