Sorgen är trädens löv som väser tyst i vinden, det obegripliga är sten på sten av rött tegel byggt under det tidiga fyrtiotalet, grymheten är det tunna floret av människoben och aska, ”Här inne förvarades 800 barn, varje morgon bars ett stort antal ut som inte överlevt natten”, ondskan är rälsen som leder mot ”den slutliga lösningen”, ”Här är fyrtiotusen par barnskor, här är muggar och tallrikar som föräldrarna tog med till sitt nya liv, här är bilder av flera av fångarna, notera ankomst- och dödsdatum, vissa levde här i år, andra bara några dagar”.
I en galleria i Krakow spelar Polen mot Senegal och jag ser matchen iklädd en nyinköpt rödvit fotbollströja med Blasczcewski på ryggen. Storbildsskärm och sittkuddar, tre våningar att kolla matchen från. Jag applåderar, skriker ”Nej!”, ”No!!”.
VM genererar en osund nationalism, ondgör sig vissa. VM som skapar leenden, handslag och samtal över gränserna, säger jag, ett sammanhang där olika är lika.
Några dagar senare översköljs en svensk spelare av en hatstorm för ett misstag på planen, men där familjens ursprung hatas mest. Det där har inget med idrott att göra, det är den rädda och intoleranta begåvningsreserven som hittat en arena.
I landskapet runt om, så många platser där historien hänt. I Auschwitz, eller Oswecin som det heter i dag, har människor sedan länge återtagit det vanliga livet, om än med svarta kanter. Här går att få skorna lagade, här går att köpa tegel eller skaffa en tågbiljett som leder bort eller hem.
I polska fotbollsligan division tre ligger stadens lag på elfte plats och ishockeylaget tillhör landets bästa.
Livet har gått vidare och vad annat kan det göra. Gå vidare, men utan att glömma. Sorgen över miljoner mördade, över all förlorad framtid, är löven som väser i vinden.
Det finns de som glömmer eller väljer att inte se, den politiska extremhögern vinner väg i Europa. Klackarna smäller i asfalten igen, skjortorna är vita, slipsarna svarta och smala. Där såväl som här.
Till Auschwitz är det hundra mil, dess koncentrations- och förintelseläger är liksom Visby innerstad uppsatt på Unescos världsarvslista.Ett av de viktigaste arven på den listan och vi kan inte annat än stå ödmjuka inför vad som hänt.
Jag har ett foto av mig själv i ett album. Jag har grön manchesterjacka och en väska med smörgåsar, jag väntar på bussen, det är i tvåan, klassen ska på skolresa. Jag ser i mig själv den förväntan jag minns att jag kände, kortet har blekta färger, jag vet inte vem som tog det.
På en svartvit bild i ett av de många tegelhusen i Auschwitz ser jag en pojke, kanske tio, han går bredvid vad jag tror är hans mamma, han ser lugn ut, lättad efter en lång tågresa, till slut är han framme, nu äntligen ska de få duscha.