Håll ut - snart blir det sommar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tänk om det aldrig mer blir sommar?
Jag förstår de förfäder som just vid den här tiden på året började dunka på trummor, tända stora eldar, slakta gigantiska grisar och desperat hacka in solhjul i stenar. Jag förstår även de rimligen genomlortiga förfäder som mangrant lämnade sina kolmörka små stenhus för att längs leriga stigar bege sig till enorma, upplysta kyrkor där orgelklang ljöd och körer sjöng i flera stämmor om barn som föds, självlysande änglar i vita kläder, hopp som tänds, frid som kommer och mjukt bröd som gör alla mätta och glada.
Vid den här årstiden, när de flesta siare annars tycks nämna vinterkräksjukan först, hyser jag innerlig förståelse för alla tänkbara visioner om ljus. Hörde på radion häromdagen, att förekomsten av malignt melanom fortsätter att öka i Sverige och att förskolebarnens lekplatser måste göras skuggigare.
Fel, fel, fel, som Brasse sa i barnprogrammet om myror och elefanter för sjutusen år sedan. Detta är absolut inte en tid på året när det är rätt, rätt, rätt att varna för solen.
Eftersom veckans tema är visioner hamnade jag i bygdegården i Fide för att lyssna hur Fide camping skulle kunna te sig om ett antal år. Då när den gamla tältplatsen är omdöpt till Fide Strandby, miljökonsekvensundersökningarna är färdiga, Natura 2000 har fått sitt och överklagningarna likt forna tiders konjak har rullat runt den gotländska ekvatorn tillräckligt länge. Frågan är väl om de ödebygdsdyrkande samt välkänt högljudda sommargotlänningarna ännu har förstått de grandiosa planerna för blankvattnet, slyet, vassen och gyttjan nere vid stranden, där man tydligen badade tills för ett par decennier sedan.
Jag var inte här då. Det tycks mig helt overkligt att någon med vett och vilja skulle bada nedanför Fide Camping, allra minst med små barn som då och då drabbas av lust till kallsup, men det var ett härligt möte i Fidegården. Visionen var sommar, sol, bad, nybakade bullar och ett gott liv till alla. Varje antydan till skepsis sopade kamrat Pigge förtjust undan med visionärens klassiska invändning, "tja, vill man nödvändigt fokusera på problemen, så"
Klart man inte vill. Klart man mycket hellre vill vara med på skeppet som är så fullt av fantastiska möjligheter. Bara en aning av Pigges och hans medarbetares smittande entusiasm hade säkerligen lyft även den kommunala visionen om en gotländsk, ljusnande framtid till mer trosviss nivå.
Trosvisshet är inte så dumt i en demokrati. Vad ska man annars debattera? Vad ska man ifrågasätta eller i alla fall ha åsikter om när alla bara är ense om att något måste göras och just detta vill man verkligen slå fast?
Ute stod decembermörkret som en ogenomtränglig vägg, men inne i Fidegården såg vi på somriga bilder av trädkojor och fiskebodar från vilka man tar sin egen lilla kanot och paddlar ut mot en nymuddrad havsvik som inte alls håller på att växa igen och som inte alls är tömd på gäddor.
Visionen tedde sig kolossalt lockande. Herregud, kan man få öknen att blomma och glaciärerna att smälta måste det väl vara en kakbit att bygga små söta hus med bryggor i Fide, hus som tillsammans rymmer mellan femhundra och tusen personer?
Helårsboende, som var med på informationen häromkvällen, tycktes i alla fall ömsom roade, ömsom skeptiska, ömsom rent ut fascinerade. Samt uppfyllda av den gotländska landsbygdens eviga fråga:
-Blir det några nya jobb av det här?
Då tänkte jag på när jag själv var liten och bodde i Kolmården om somrarna. Ut i granskogen kom en dag en entreprenör som hette Ulf Svensson, han slog ut med handen och sa att här i blåbärsriset ska jag bygga en djurpark. Tigrar! Gorillor! Elefanter! Kameler och hembakta våfflor! Hotell på branten ner mot Bråviken!
Av alla galna idéer. Den där Ulf Svensson hade mina föräldrar, och för den delen även de flesta andra i bygden, mycket roligt åt. Fast Kolmårdens djurpark finns ju i alla fall. Runt omkring ser skogen ut precis som den gjorde förut.
Mörker av den här tjockleken tär på en. En kvällstimme med Allmänna Sången i Grötlingbo kyrka tillförde som tur är massor av inre ljus, och så här i advent var det extra vackert att körens absoluta centrum var en höggravid kvinna. Om det blir fler konserter kanske hon kan erbjudas en stol?
Fast hur jag än försöker besvärja mörkret är det mesta tillfälliga lösningar. Häromdagen anlände jag till kassan med en tysk dekokt, som vid närmare granskning visade sig innehålla extrakt av växter som jag om sommaren vilt svärande sliter upp ur rabatterna. Brännässla, kvickrot, åkerfräken, malört, sådana saker.
Man kan väl ändra sig, sa jag ursäktande till etikettens grönska och sedan tog jag mig en klunk helvilt järn.